Ljudet av de tunga ekdörrarna som slog igen bakom mig var det vackraste jag någonsin hade hört. Det var ljudet av en avslutad mening, ett definitivt slut på det liv jag hade blivit tillsagd att leva.

När jag kom ut genom grinden satt Mateo kvar på motorhuven till sin blåa pickup. Han höll en halvklämd pappersmugg i handen och log när han såg mig. Han behövde inte fråga hur det hade gått. Det syntes på hela mitt kroppsspråk, i sättet jag bar mitt huvud.

“Färdig?” frågade han och hoppade ner från huven.

“Färdig,” sa jag och öppnade passagerardörren. “Santa Rosa, sa du? För att hämta byggmaterial?”

Mateo skrattade till, ett varmt, äkta ljud. “Santa Rosa, precis. Det är en lång väg dit. Vi hinner köpa riktigt kaffe på vägen.”

“Låter perfekt,” sa jag och satte mig i bilen.

Motorn vrålade till liv, och vi körde bort från den lyxiga gatan, bort från lögnerna och sveket. Framför oss sträckte sig den öppna vägen, oändlig och full av möjligheter. Jag visste inte vad som väntade imorgon, var jag skulle bo eller vad jag skulle göra. Men för första gången i hela mitt liv satt jag i förarsätet i mitt eget öde, även om det var Mateo som höll i ratten.