Ljudet av de tunga ekdörrarna som slog igen bakom mig var det vackraste jag någonsin hade hört. Det var ljudet av en avslutad mening, ett definitivt slut på det liv jag hade blivit tillsagd att leva.

Jag klädde på mig turiskläderna. De var för stora, lösa och bekväma. Jag knölade ihop brudklänningen med våldsam kraft och tryckte ner den i toalettens papperskorg. Det var en begravning av mitt gamla jag. Det enda jag behöll var min mammas silverbrosch, som jag omsorgsfullt fäste på den slitna t-shirten.

När jag kom ut ställde jag ett paket våtservetter, en flaska vatten och kläderna på disken. Expediten tog emot Mateos femtiolapp utan att säga ett ord, men när hon räckte mig växeln mötte hon min blick.

“Det krävs mod att gå när man förväntas stanna, älskling,” sa hon med en raspig, tyst röst. “Lycka till.”

Jag nickade stelt, oförmögen att tala, och gick snabbt ut i solljuset.

Mateo lutade sig mot motorhuven och drack ur en pappersmugg. Han granskade min nya klädsel från topp till tå.

“Ett definitivt uppköp,” konstaterade han och öppnade dörren för mig. “Så, Isabelle, utan brudklänning och utan handväska. Vart exakt i Santa Fe är vi på väg? Och varför jagar din ex-fästman dig som om du vore en statshemlighet?”

Jag satte mig i bilen och lät dörren slå igen. Jag tittade på vägen som sträckte sig som ett grått band mot horisonten.

“Vi ska till min syster,” sa jag, och rösten var kallare, hårdare än jag trodde var möjligt. “Min syster, som alla tror är död, och mannen jag just lämnade, har försökt stjäla min framtid. Det är dags att jag hälsar på och berättar att bröllopet är inställt.”

Mateo startade motorn. En tystnad föll i kupén, fylld av spänning och outtalade frågor. Han lade i växeln.

“Okej,” sa han mjukt. “Då åker vi och kraschar en fest.”

Resan norrut längs Interstate 25 kändes som en feberdröm. Landskapet flöt förbi i en oskarp blandning av ockrafärgad jord, mörkgröna pinjeträd och den oändliga, brännande blå himlen. Mateo körde med en lugn och stadig hand, hans blick fixerad på vägen medan jag lät orden forsa ur mig. Jag berättade allt. Om min mamma, som hade älskat den vilda naturen i norra New Mexico mer än de stela middagsbjudningarna i Albuquerque. Om marken i Taos – hundratals hektar av orörd skog och berg som hon hade lämnat enbart till mig, till min fars och systers stora vrede. Och jag berättade om Thomas. Den perfekta, inkännande mannen som hade klivit in i mitt liv precis när jag kände mig som mest ensam.

Mateo lyssnade under tystnad. Han ställde inga dömande frågor, gav inga tröstande klyschor. Han bara nickade ibland, en tyst bekräftelse på att han hörde mig.

“De trodde att jag var naiv,” sa jag till slut, min röst torr av utmattning. “De trodde att jag var så desperat efter kärlek och godkännande att jag glatt skulle skriva under vilket papper som helst, bara min man bad mig om det.”

“Och nu?” frågade Mateo mjukt. “Vad händer när vi kommer fram? Du vet att killen i kostym förmodligen redan är på väg dit i hundraåttio knyck. Han vet att spelet är över, och desperata människor gör desperata saker.”

“Jag vet,” svarade jag och kramade om min mammas brosch genom t-shirten. “Men jag tänker inte gömma mig. I hela mitt liv har jag varit den som har vikt undan. Inte idag.”

När vi rullade in i Santa Fe ändrade staden karaktär. Den karaktäristiska adobe-arkitekturen bredde ut sig längs smala, vindlande gator. Mateo navigerade vant genom stadskärnan och styrde upp mot kullarna i norr, där de dyraste och mest privata villorna låg dolda bakom höga murar och smidesgrindar. Adressen jag hade sett i Thomas telefon, den plats där fotot var taget, tillhörde ett exklusivt boutiquehotell som hyrde ut privata villor på långtidskontrakt.

Vi stannade den dammiga pickupen en bit ner på gatan, i skuggan av ett stort bomullsträd. Kontrasten mellan Mateos skruttiga Ford och de blänkande lyxbilarna på uppfarten var komisk.

“Vill du att jag följer med in?” Mateo stängde av motorn och vände sig mot mig. Han såg inte ut som en man som hörde hemma bland Santa Fes överklass, men hans blick var stadig och orädd.

“Nej,” sa jag bestämt. “Det här är min familj. Mina demoner. Men… stanna kvar? Ifall jag behöver fly igen?”

Han log, ett snett, ärligt leende som nådde ända upp till ögonen. “Jag har ingen annanstans att vara, Isabelle. Jag väntar här.”

Jag klev ur bilen. Asfalten brände genom de tunna sulorna på mina billiga tygskor, men jag gick med raska, beslutsamma steg mot villans ingång. Grinden stod på glänt. Jag gled in genom öppningen och följde en stenlagd gångväg som ledde runt huset, mot den stora terrassen med utsikt över bergen. Den exakta platsen från fotot.

Redan innan jag rundade hörnet hörde jag deras röster.