— Jag mår fantastiskt, tack, — svarade hon kort. Hon tittade ner på flickan och gav henne ett mjukt, uppmuntrande leende. Kristina tittade snabbt upp och log försiktigt tillbaka innan hon gömde ansiktet mot Stas rock.

— Jag… jag har tänkt mycket på dig, Lisa, — började Stas, och hans röst fick plötsligt den där gamla, bönfallande tonen. Den tonen som brukade få henne att ge vika, att kompromissa med sina egna känslor för att rädda hans. Men nu klingade den bara ihålig och patetisk. — Det som hände… det var ett misstag. Alltihop. Marina och jag… det fungerar inte. Det är ett rent helvete, om jag ska vara ärlig. Jag ångrar varje dag att jag lät dig gå. Att jag var så fruktansvärt dum den där kvällen.

Han tog ett steg närmare, som om han hoppades att hon skulle sträcka ut en hand, att hon skulle förbarma sig över honom på samma sätt som hon brukade göra. Han letade efter den snälla, alltför medlidsamma Lisa som alltid satte andras behov framför sina egna.

Men Lisa tittade bara rakt på honom. Känslan i hennes bröst var inte triumf, och det var inte skadeglädje. Det var en djup, absolut likgiltighet. Han kändes som en främling, en man från en svartvit film hon hade sett för längesen och nästan glömt bort handlingen till.

— Du lät mig inte gå, Stas. Jag kastade ut dig, — sa hon med en låg, tydlig röst så att inte Kristina skulle höra. — Och det var det bästa beslut jag någonsin fattat.

Stas ryggade tillbaka som om han fått ett slag i ansiktet. Munnen öppnades och stängdes, men inga ord kom ut. Han såg ner på Kristinas lilla hand i sin egen och svalde hårt. Det slog Lisa att han nu var fångad i precis det liv han hade valt. Han hade valt kaoset, lögnerna och manipulationen framför den frid de hade kunnat ha tillsammans. Och hon tänkte inte bära någon del av hans ånger.

Baristan ställde ner hennes kaffekopp på disken. — En macchiato till Lisa!

Hon vände sig om, tog koppen och vände tillbaka blicken mot Stas en sista gång.

— Jag hoppas att ni hittar ett sätt att lösa det, för hennes skull, — sa Lisa och nickade mjukt mot Kristina. — Ta hand om er.

Hon väntade inte på ett svar. Hon drog upp kragen på sin kappa, knuffade upp kafédörren och klev ut i det kalla, piskande regnet. Men hon kände inte av kylan. När hon gick nerför gatan mot tunnelbanan, tog hon en klunk av det varma kaffet och log mot de grå molnen. Hon var Lisa, hon var fri, och framtiden låg vidöppen och gnistrande framför henne, precis som en oskriven ritning som väntade på att få liv. Hon hade aldrig känt sig starkare.