Plötsligt hörde jag ett ljud. Fotsteg på gruset bakom mig.
Jag släckte ficklampan blixtsnabbt och smälte in i skuggan bakom de stora soptunnorna, kroppen instinktivt sänkt i en attackposition. Andningen tystnade. Adrenalinet började pumpa.
En siluett dök upp vid grändens öppning. En man i mörk uniform med en ficklampa i handen. En säkerhetsvakt. Det måste vara Miller, den som hittade henne. Han svepte med ljuset över gränden, som om han letade efter något, snarare än att patrullera. Han verkade nervös. Hans andning var stötig, och han tittade sig hela tiden över axeln.
Han gick förbi avspärrningsbandet. Han stannade exakt där Laylas blod fläckade marken, men han tittade inte på blodet. Han lös med sin lampa in bland buskarna längs väggen. Han letade.
Jag lät honom leta i några sekunder. Sedan klev jag ljudlöst ut ur skuggorna och ställde mig precis bakom honom.
“Vad har du tappat?” viskade jag mörkt.
Mannen ryckte till, snurrade runt och tappade nästan sin ficklampa i leran. Han flämtade efter andan och tog ett steg bakåt, händerna uppsträckta i luften.
“V-vem är du? Det här är avspärrat område!” stammade han, ögonen vida av skräck. Han var ung, kanske i tjugofemårsåldern, med stripigt hår under kepsen och en namnbricka där det stod ‘Miller’.
“Jag är Dominic Mercer,” sa jag kallt och tog ett steg närmare. Jag var ett huvud längre än honom, och jag såg till att han kände av den fysiska hotbilden. “Laylas pappa. Flickan du hittade här.”
Miller svalde hårt. “H-herr Mercer. Jag… jag beklagar verkligen. Det var hemskt. Jag gjorde allt jag kunde, jag ringde ambulansen direkt…”
“Men vad gör du här nu, Miller? Klockan är fyra på morgonen. Din patrull är över. Varför letar du i mörkret på en brottsplats?”
“Jag… jag letade inte efter något. Jag ville bara… kolla. Dubbelkolla. Så att polisen inte missat något.” Hans röst darrade. Han ljög. Det var en dålig lögn. En soldat lär sig snabbt att lukta sig till rädsla, och Miller stank av det. Det var inte rädsla för mig i första hand, det var rädsla för att han var inblandad i något han inte kunde hantera.
Jag rörde mig snabbt. Min hand sköt fram, grep tag i framsidan av hans jacka och tryckte honom hårt mot den kalla tegelväggen. Miller gav ifrån sig ett strypt, gnälligt ljud.
“Ljug inte för mig,” väste jag, ansiktet bara centimeter från hans. “Min dotter ligger i koma på ett sjukhus. Hennes ansikte är förstört. Om du vet något, om du såg något som du var för feg för att berätta för polisen, så ska du berätta det för mig nu. För polisen har regler. Det har inte jag.”
“J-jag svär, jag såg dem inte slå henne!” snyftade han, tårarna började bränna i hans ögon. “När jag kom hit sprang de redan bortåt!”
“Så du såg dem.” Jag pressade underarmen hårdare mot hans bröstkorg. Inte tillräckligt för att krossa, men tillräckligt för att göra det tungt att andas. “Hur många?”
“T-tre. Tre killar. Mörkklädda. De hade luvorna uppdragna.”
“Varför sa du inte det till polisen?”
Miller blundade. En tår rann nerför hans kind. “För att en av dem vände sig om innan han försvann in i mörkret. Han såg mig. Och jag såg hans jacka.”
“Vilken jacka?”
“Det var ingen vanlig jacka,” flämtade Miller. “Det var en Sigma-jacka. Sigma Alpha Epsilon. Broderskapet på andra sidan floden. Och killen… jag är inte säker, men jag tror det var Vance. Vance Sterling.”
Jag kände hur ett iskallt lugn sköljde över mig, ett lugn som kändes dödligare än ilskan. Vance Sterling. Ett namn. Ett mål.
Jag släppte Miller. Han gled ner längs väggen och hostade.
“Om du går till polisen nu,” sa jag tyst och borstade av händerna, “kommer Sterling-familjen, med all sin makt och sina advokater, att vända upp och ner på ditt liv. Du är en säkerhetsvakt. De kommer att förstöra dig.”
Miller tittade upp på mig, panikslagen. “D-det är därför jag inte sa något. Hans pappa äger halva staden. Vad ska jag göra?”
“Du gör ingenting,” svarade jag, klev bakåt och tände min lilla ficklampa igen för att lysa upp vägen ut. “Du glömmer att vi haft det här samtalet. Du går hem. Och jag ska hälsa på Mr. Sterling.”
Innan han hann svara försvann jag ut ur gränden, ut i natten. Jag visste nu var det gula pulvret kom ifrån. Sigma Alpha Epsilon-huset renoverades. De hade hållit på att bygga ut hela hösten. Gult polyuretanskum och isoleringsdamm. Det var det som satt på Laylas luvtröja.
Polisen kunde ta sin tid. De kunde leta efter bevis och bygga papper. Jag behövde inte papper. Jag behövde Vance Sterling. Min dotter låg i en sjukhussäng och kunde inte prata. Jag tänkte se till att de män som hade stulit hennes röst aldrig skulle kunna prata igen.
