“Hon är nitton,” sa jag och tittade på Laylas stilla ansikte. “Hon gillar fotografi, indieband och äter för mycket pizza. Hennes största problem förra veckan var ett prov i makroekonomi. Hon har inga fiender.”

“Ibland känner man inte sina barn så väl som man tror,” sa Rayburn mjukt. Det var inte menat som en förolämpning, bara ett kallt faktum från en man som jobbat för länge i mörkret. “Jag lovar att vi ska gå till botten med det här. Men det kommer att ta tid. Systemet är långsamt. Vi måste vänta på att hon vaknar för att få ett signalement.”

Jag sa ingenting. Jag bara tittade på bevispåsen igen. Det gula pulvret.

När Rayburn hade gått stannade jag hos Layla i ytterligare två timmar. Jag satt bara där, lyssnade på hennes andetag, lät minnet av hennes skratt fylla mitt huvud för att tränga undan bilderna av vad de hade gjort mot henne. Runt klockan tre på natten kom en sjuksköterska in för att byta hennes dropp. Hon rörde mig lätt på axeln.

“Ni borde åka hem och sova, herr Mercer. Det finns inget mer ni kan göra här i natt. Vi ringer direkt om det sker någon förändring.”

Hon hade rätt. Jag gjorde ingen nytta genom att sitta här som en bruten man. Men jag skulle inte åka hem för att sova.

Jag lutade mig ner och kysste Laylas panna, undvek försiktigt bandagen. “Jag älskar dig, hjärtat,” viskade jag mot hennes varma hud. “Jag ska ordna det här. Jag lovar dig.”

Nattluften var bitande kall när jag klev ut från Mercy General. Regnet hade slutat, men marken glänste fortfarande som svart glas under gatlyktorna. Jag satte mig i min pickup, en gammal Ford som hade varit med mig längre än de flesta vänner, och startade motorn. Värmen dröjde innan den kom igång.

Istället för att köra mot min lilla villa i förorterna, svängde jag vänster mot Bradley University.

Universitetsområdet var tyst och spöklikt tomt. Klockan närmade sig fyra på morgonen. Några enstaka fönster i studenthemmen lyste med ett svagt, blåaktigt sken från tv-apparater eller datorskärmar. Det var en helt annan värld än den slagfält jag var van vid, men jag visste att mörker existerar överallt. Det gömmer sig bara bakom olika fasader.

Olin Hall var en massiv, neogotisk stenbyggnad med tunga ekar runt omkring. Polisens avspärrningsband fladdrade fortfarande i vinden i den trånga gränden mellan Olin och biblioteket bredvid. Jag parkerade en gata bort och gick den sista biten till fots. Mina gummisulor var helt tysta mot asfalten. Det var ett trick jag hade lärt mig i Fallujah. Du överlever inte genom att höras.

Jag anlände till gränden. Det var precis som Rayburn hade sagt: en blind fläck. Huvudgatan hade kameror, bibliotekets entré hade kameror. Men den här lilla sträckan, täckt av tjocka grenar och blockerad av soptunnor, var helt mörklagd. En perfekt plats för ett bakhåll.

Jag klev över det gula polisbandet. Lukten av fuktig jord, ruttnande löv och soptunnor slog emot mig. Jag tog fram min lilla ficklampa från jackfickan, den taktiska sorten jag alltid bar med mig, och klickade igång den med ett svagt ljus.

Polisen hade redan varit här. De hade säkert tagit foton och letat efter uppenbara bevis som vapen eller plånböcker. Men de var byråkrater, överarbetade och stressade. Jag hade all tid i världen, och jag hade ett brinnande hat som gjorde min blick skarp som en skalpell.

Jag granskade marken. Leran var upptrampad. Skomärken överallt. Polisen hade trampat runt mycket, men längs väggen av Olin Hall, där jorden var mjukare, såg jag djupa avtryck. Två olika par skor hade grävt sig ner djupt i jorden, som om de hade spjärnat emot med våldsam kraft. Och där, mitt i leran… en mörk, rostande fläck. Hennes blod.

Jag blundade i några sekunder och tvingade mig själv att analysera, inte känna. Jag kunde se det framför mig. Layla går genom gränden. En genväg hem. Tre figurer kliver fram ur skuggorna. Kanske höll en fast henne bakifrån. De andra två slog. Men varför? Rån? Hennes ryggsäck och plånbok var enligt polisen borta, men en nittonårig flickas telefon och tjugo dollar i kontanter är inte värt en brutal misshandel som leder till brutna ben. Det var personligt. Det måste ha varit det.

Jag riktade ljuskäglan mot tegelväggen. Något svagt lyste upp. I höjd med min midja, fanns det en skrapa mot stenen. Någon hade dragits mot väggen. Och där, i sprickorna mellan tegelstenarna, låg ett fint, gult damm. Exakt samma gula pulver jag hade sett på hennes luvtröja i bevispåsen.

Jag sträckte ut handen och skrapade försiktigt bort lite av det med min nagel. Det luktade inte som pollen. Det luktade fränt. Kemiskt. Som… byggdamm? Svavel? Nej. Jag kände igen lukten, men kunde inte riktigt placera den. Det var industriellt.