Efter en vecka packade Elena sina saker och flyttade till en liten hyrd enrumslägenhet i utkanten av staden, nära fabriken där hon arbetade som bokförare.

Lägenheten var fuktig, med blekt blommigt tapetmönster och en ständigt droppande kran.

Men till och med detta kändes bättre än att bo inom väggar som nu tillhörde hennes bror.

De tyngsta månaderna i hennes liv började.

Hon slutade nästan att umgås med människor.

Tant Nina ringde och förbannade Sergej, grannarna skakade medlidande på huvudet.

Varje samtal rev bara upp såret ännu mer.

Värst var kvällarna.

Elena satt i köket, drack te och stirrade på en och samma punkt.

I tankarna pratade hon med sin mamma.

Hon skrek, grät och frågade: “Varför? Varför gjorde du så här? Var jag en dålig dotter? Förtjänade jag inte ens ett uns av tacksamhet?”

Iskall vrede blev hennes enda stöd.

Hon blockerade Sergej överallt.

Han ringde från andra nummer, skrev brev till hennes jobbmejl, bad om att få träffas och erbjöd sig att skriva över en del av bostaden.

Hon raderade allt utan att läsa.

“Han vill köpa sig fri, precis som då när han lämnade euro vid den döende mammans säng”, tänkte hon.

Det gick ett halvår.

Våren kom — ljus, blomstrande, helt olik kylan inuti henne.

På fredagen efter jobbet kom Elena hem med tunga kassar.

Vid porten, medan hon letade efter nycklarna, hörde hon en bekant röst:

“Ska jag hjälpa till?”

She lyfte blicken.

Framför porten stod Sergej.

Han hade förändrats mycket: solbrännan var borta, skuggor låg under ögonen, ansiktet såg trött och äldre ut.

Bredvid stod en resväska.

Hjärtat tog ett smärtsamt skutt, men hon stängde genast in sig i kyla igen.

“Vad gör du här?”

“Jag har kommit till dig. Vi måste prata. Och den här gången ska du lyssna på mig.”

“Vi har ingenting att prata om. Åk tillbaka dit du kom ifrån.”

Hon försökte stänga dörren, men han satte foten emellan.

“Jag åker inte. Jag har sålt allt i Spanien. Jag har kommit tillbaka för gott.”

Dessa ord fick henne ur balans för en sekund.

“Jag bryr mig inte. Det är ditt liv.”

“Nej, du bryr dig inte!” — för första gången röt Sergej ifrån. — “Du ska lyssna på mig! Jag är din bror!”

Hon gick tyst uppför trappan.

Han följde efter.

I lägenheten såg Sergej sig om.

Hans blick fastnade på den lossnade tapeten och det fuktiga taket.

“Bor du här?..”

“Var annars?” — svarade Elena skarpt. — “Min lägenhet gavs ju bort till älsklingssonen.”

Och då brast allt som hade samlats under månaderna ut.

“Varför kom du hit? Samvetet som plågar dig? Bestämde du dig för att titta på hur din fattiga släkting överlever, för att själv känna dig god?”

“Jag har aldrig tänkt så! Jag ville hjälpa till!”

“Med pengar?! Vet du hur det är att inte sova om nätterna för att hon kvävs? Att tvätta henne, att lyssna på hennes smärta? Var var du? Du bodde i Barcelona! Och jag dog tillsammans med henne!”

Sergej var tyst.

“And efter allt detta lämnar hon allt till dig. För att du är sonen. För att du är stoltheten. Och jag… bara servicepersonal.”

“Tyst”, sa han tyst. — “Säg aldrig så. Mamma älskade dig djupt.”

“Så mycket att hon lämnade mig tomhänt?!”

“Så mycket att hon anförtrodde mig det viktigaste.”

Elena stelnade till.

“Packa dina saker. Vi åker.”

De åkte i tystnad.

Taxin stannade vid ett nytt höghus nära en vacker park.

På åttonde våningen öppnade Sergej dörren till en lägenhet.

Ljusa väggar, doften av ny renovering, stora fönster, ett kök, nya möbler.

“Vad är det här?”

Sergej var tyst länge.

“När mamma skrev testamentet ringde hon mig. Jag skrek på henne då. Jag sa att lägenheten borde tillfalla dig. Men hon svarade: ‘Om jag lämnar bostaden till Lena kommer hon att stanna kvar i den lägenheten för alltid. Hon kommer att leva mitt i min sjukdom och ålderdom. Hon har redan begravt sin ungdom genom att ta hand om mig.’”

Han tittade sin syster rakt i ögonen.

“Hon sa: ‘Jag lämnar allt till Sergej, för jag vet att han kommer att göra det rätta. Jag vill ge Lena ett nytt liv.’”

Elena sjönk ner på fönsterbrädan.

“Varför sa hon inget till mig?..”

“För att du skulle ha vägrat. Du skulle ha sagt att du inte behöver någonting.”

Han lade nycklarna och en mapp bredvid henne.

“Jag har sålt mammas lägenhet. Och min i Spanien också. Den här lägenheten köpte jag till dig. Den är registrerad i ditt namn. Det är tio minuters promenad till ditt jobb. Här finns ingen doft av mediciner. Här är det bara du.”

Tårarna rann utan uppehåll.

Hon mindes hur mamman en gång hade viskat: “Lenotsjka, du borde bo i ett ljust hus… med stora fönster… Förlåt mig för det här mörkret.”