“Lägenheten är testamenterad till din bror”, upprepade notarien mjukt, med ett knappt märkbart medlidande.
“Till dig, Elena Petrovna, övergår enligt
testamentet familjesmyckena och besparingarna
på kontot…” — han kisade och kontrollerade dokumenten.
“Två tusen hryvnja.”
Doften av kamfer, blandad med den tunga aromen
av gamla saker, mediciner och instängd luft,
hade etsat sig så djupt in i Elenas liv att hon kände den även långt hemifrån.
De senaste tre åren hade förvandlats till en ändlös cirkel: arbete, apotek, butik, lägenhet.
Lägenheten där hennes sängliggande mamma väntade på henne.
Maria Ivanovna gick bort långsamt.
Sjukdomen hade förändrat henne till oigenkännlighet.
Hennes redan komplicerade karaktär hade blivit ännu tyngre.
Hon kunde i timmar förebrå sin dotter för översaltad soppa, för en hårt stängd dörr, för att “ditt ansikte ser missnöjt ut igen”.
Och Elena tvättade stillatigande, böt blöjor, matade sin mamma med sked och utstod allt.
Någonstans långt borta fanns ett annat liv.
Där bodde Sergej — yngre brodern, familjens favorit, mammas “guldfonke”.
För fem år sedan hade han flyttat till Spanien, fått jobb som arkitekt, gift sig och senare skiljt sig.
Han ringde sällan — ungefär en gång i månaden.
Men under dessa samtal var det som om Maria Ivanovna vaknade till liv: rösten blev pigg, ögonen lyste, hon frågade om havet, priserna på jamón och hans projekt.
Och under tiden stod Elena i köket vid vasken och bet ihop sina läppar och fingrar så det gjorde ont.
Sergej hade bara kommit på besök två gånger.
Varje gång — helt kort.
Han tog med sig dyra ostar, spanskt mousserande vin som mamman inte längre kunde dricka, och vackra sjaltextilier.
Han satt vid sängen, höll mammans hand, suckade tungt, lämnade ett kuvert med euro till Elena och försvann sedan åter till sin soliga värld.
“Lenotsjka, du förstår väl,” viskade tant Nina, mammans syster, medan Sergej packade sin resväska.
“Du lämnar din hälsa här.
Men Gud ser allt.
Lägenheten kommer ju att tillfalla dig.
Det är inte ens något att diskutera.
Sergej behöver den inte — han har sitt Europa där, och du är här.”
Elena deltog aldrig i sådana samtal.
Det kändes fel för henne att dela upp arvet efter en levande människa.
Men någonstans djupt borta trodde hon ändå på det: det vore rättvist.
Trevrumslägenheten i ett bra område var hennes enda hopp om ett eget boende — hon hade ju gett alla sina krafter, pengar och år till att vårda sin mamma.
Maria Ivanovna gick bort stilla, i sömnen, i början av november.
På begravningen grät Sergej uppriktigt.
Han stod vid kistan, tärd och med röda ögon.
Men Elena lyckades inte få fram en enda tår.
Hon kände sig som ett tomt skal, från vilket alla känslor sedan länge hade runnit ut.
Fyrtio dagar senare samlades familjen för en minnesmåltid, och redan nästa morgon satt Elena och Sergej på notariens kontor.
Den äldre mannen i runda glasögon bläddrade länge bland pappren.
“Så,” han harklade sig.
“Maria Ivanovna Kovaltjuks testamente.
Upprättat för ett år sedan.
Vid fullt förstånd och med klart minne…”
Elena tittade ut genom fönstret på den grå himlen.
Hon planerade redan renoveringen av mammas rum i tankarna, och föreställde sig hur hon skulle slänga den där sängen som var genomdränkt av smärta.
“…all egendom, nämligen lägenheten på adressen…” — notarien läste monotont upp adressen, — “testamenterar jag till min son, Kovaltjuk Sergej Petrovitj.”
Tystnaden i rummet blev trögflytande och tung.
Elena flyttade långsamt sin blick.
“Ursäkta?” — hennes röst lät främmande.
“Lägenheten är testamenterad till din bror”, upprepade notarien mjukare.
“Till dig, Elena Petrovna, övergår enligt dokumentet familjesmyckena och medlen på kontot… Två tusen hryvnja.”
Sergej sjönk liksom ihop i stolen.
Hans ansikte blev blekt.
“Lena… jag visste inte”, sa han tyst utan att lyfta blicken.
“Jag svär, jag bad henne inte om det här.”
Elena reste sig.
Allt verkade hända som om det inte gällde henne.
Hon gick fram till bordet, tog pennan och skrev tyst under.
“Lena, vänta!” — Sergej sprang efter och hann ikapp henne i korridoren.
Hon ryckte abrupt loss sin hand.
“Rör mig inte.”
“Låt oss prata! Det här är ett misstag. Mamma menade säkert något annat…”
“Något annat?” — hon vände sig tvärt om.
“Hon förstod allt, Sergej. Hon älskade alltid dig mer. Du är festen. Och jag är tjänstefolket. Tjänstefolk lämnar man inga lägenheter till.”
Sergej drog händerna genom håret.
“Jag tar inte emot den så bara. Jag delar med mig. Jag har besparingar. Jag för över hälften av värdet till dig!”
“Behåll dina pengar för dig själv”, kastade Elena kallt ur sig.
“Jag vill inte ha någonting från någon av er. Sälj lägenheten. Köp dig en till villa i Spanien. Lev som du vill. Och glöm bort mig.”
Hon gick och lämnade sin bror stående mitt i notariatskontorets långa korridor.
