Kvinnan med mappen stannade tvärt. Hennes professionella leende stelnade när Marcus, som var närmare två meter lång och täckt av tatueringar, klev fram och ställde sig i vägen. Bakom honom flankerade Ryan, Jax och Bull ut sig över verandan. De såg ut som en ogenomtränglig vägg av läder, denim och muskler.
Men det var inte motorcyklisternas närvaro som var den stora chocken. Det var mannen som klev ur bilens baksäte och ställde sig bredvid den eleganta kvinnan.
Eleanor drog efter andan. Mappen i hennes hand föll till marken. ”Andrew?” viskade hon.
Hennes son, mannen från fotografiet, stod nu på uppfarten. Han bar en dyr kostym och såg besvärad ut. Han undvek sin mammas blick och tittade istället nervöst på de fyra enorma männen som vaktade hennes dörr.
”Mamma,” sa Andrew med spänd röst. ”Vad gör de här människorna här? Vem är de?”
Marcus korsade armarna över bröstet. Hans röst var mörk och mullrande. ”Vi är hennes söner, så klart. Vi tänkte att det var dags för en familjeåterförening. Och du måste vara brorsan som slutade höra av sig.”
Den eleganta kvinnan såg förvirrad ut. Hon tittade på Andrew och sedan tillbaka på mappen. ”Herr Hayes, du sa att din mor var helt införstådd med försäljningen och att hon inte hade några andra släktingar som kunde hjälpa henne med flytten.”
”Det är hon också,” fräste Andrew och tog ett steg framåt, men stannade snabbt när Jax knäppte med knogarna. ”Mamma, du kan inte bo kvar här. Huset är för gammalt, det kostar för mycket att värma upp, och du är helt ensam. Det här är för ditt eget bästa.”
Eleanors tårar brände bakom ögonlocken, men när hon kände Ryans tunga, lugnande hand på sin axel fann hon en oväntad styrka. ”Du förfalskade min namnteckning, Andrew,” sa hon med en röst som var förvånansvärt stadig. ”Du försökte stjäla mitt hem.”
”Jag förfalskade ingenting!” protesterade han, även om svettet i hans panna avslöjade honom. ”Jag har fullmakt! Eller, jag borde ha det. Jag ordnade pappren åt dig så att vi kunde slippa allt byråkratiskt krångel.”
Marcus sträckte ut en stor, tatuerad hand mot den eleganta kvinnan. ”Får jag se på det där dokumentet, damen?”
Kvinnan, som nu insett att hon var indragen i ett potentiellt bedrägeri, räckte tveksamt över mappen. Marcus studerade papperet, fnös och gav det till Eleanor. ”Är detta din underskrift, mamma?” frågade han mjukt.
Eleanor skakade på huvudet. ”Det är inte ens i närheten. Min man lärde mig skriva kalligrafi. Det där är klotter.”
Marcus vände sig mot Andrew, och nu var hans blick iskall. ”Så här ligger det till, Andrew. Du har begått urkundsförfalskning och försök till bedrägeri mot en äldre person. I vår värld löser vi sådant på… andra sätt. Men eftersom vår mamma här är en fin och respektabel dam, ger vi dig ett val.”
Han tog ett tungt steg ner från verandan. Andrew ryggade tillbaka.
”Antingen sätter du dig i den där fina bilen, åker tillbaka till staden, river det här papperet och visar dig aldrig mer här förrän du lärt dig hur man respekterar sin mor,” morrade Marcus. ”Eller så ringer vi polisen just nu och låter dem hantera bevisen. Och lita på mig, vi har gott om tid att sitta i vittnesbåset.”
Den kvinnliga mäklaren hade redan fått nog. Hon vände sig om med en skarp rörelse. ”Herr Hayes, vår byrå drar sig ur denna affär med omedelbar verkan. Räkna med att höra från våra advokater angående de falska dokumenten.” Hon klev snabbt in i bilen.
Andrew stod ensam kvar på gruset. Han tittade på sin mamma, kanske i hopp om att hon skulle rädda honom, så som hon gjort när han var barn. Men Eleanor stod rak i ryggen, omgiven av sina nya ”söner”.
”Gå, Andrew,” sa Eleanor mjukt men bestämt. ”Huset är mitt. Det är här jag hör hemma.”
Utan ett ord till vände sig Andrew om, klev in i bilen och bad chauffören köra iväg. Damm virvlade upp från grusvägen och lämnade en djup tystnad efter sig i trädgården.
Eleanor andades ut. Hon insåg plötsligt att hon darrade. Hon vände sig mot de fyra männen. ”Jag… jag vet inte hur jag ska kunna tacka er. Ni räddade mitt liv idag.”
Ryan log bredd och klappade henne lätt på axeln. ”Äh, det var inget. Det är vad familjen är till för, eller hur?”
Bull, den tystlåtne motorcyklisten längst bak, kliade sig i sitt stora skägg. ”Förresten… den där äppelpajen du pratade om på kaféet. Gäller det erbjudandet fortfarande?”
Eleanor brast ut i ett hjärtligt skratt, det första riktiga skrattet på många månader. ”Självklart gör det det. Kom in, pojkar. Kaffet är redan påsatt.”
Den kvällen satt fyra massiva motorcyklister runt ett litet, blommigt köksbord och åt hembakad paj. Eleanor var inte längre ensam, och de fyra männen insåg att de just fått en alldeles egen mamma att se efter. Från den dagen stod det alltid minst en glänsande Harley-Davidson parkerad på uppfarten, och ingen vågade någonsin hota Eleanor Hayes igen.
