Blåljus svepte över de stora fönstren och kastade spöklika skuggor i rummet. Det var två polisbilar från gendarmeriet. Fyra tungt beväpnade poliser hoppade ut. Innan Martin ens hann fram till dörren sparkades den upp med en kraft som fick gångjärnen att spricka.

“Polis! Upp med händerna! Rör er inte!” skrek den ledande konstapeln och riktade sin ficklampa direkt i Martins ansikte.

“Vad… vad gör ni?” stammade Martin och lyfte händerna. “Min fru har råkat ut för en olycka, jag ringde precis efter en ambulans!”

Polisen sänkte inte vapnet. En annan polis sprang fram till Élise, kände efter hennes puls och aktiverade sin radio. “Vi har en medvetslös kvinna här, gravid, starkt nedkyld. Vi behöver det medicinska teamet nu. Säkerställ huset. Monsieur, vänd er om och sätt händerna mot väggen. Nu!”

“Detta är ett missförstånd,” försökte Martin, men han trycktes bryskt mot väggen. Kalla handbojor klickade fast runt hans handleder.

“Henri Morel skickar sina hälsningar,” sa polisen tyst i hans öra, vilket fick Martins blod att frysa till is. Gubben visste.

Ambulansen anlände tre minuter senare med tjutande sirener. Paramedicinarna stormade in, knuffade undan poliserna och kastade sig över Élise. Deras röster var snabba och professionella.

“Extrem hypotermi. Kroppstemperaturen är under 32 grader. Hjärtrytmen är oregelbunden.”
“Hur är det med fostret?”
“Jag kan inte höra en tydlig hjärtrytm från barnet, vi måste in till sjukhuset nu! Sätt in en varm IV-dropp, syrgas. Vi förlorar henne!”

De rullade snabbt ut henne på en bår. Martin försökte vända sig om, försökte skrika att han ville åka med sin fru, men polisen höll honom i ett järngrepp. Han fördes ut i den kalla natten och kastades in i baksätet på en polisbil. När bilen körde iväg, såg han himlen lysas upp av strålkastarna från en stor, svart helikopter som började gå in för landning på den stora gräsmattan. Henri Morel hade anlänt.

På sjukhuset i Orléans förvandlades akutmottagningen till en krigszon. Henri hade ringt de bästa specialisterna i regionen under flygresan, och när ambulansen körde fram väntade ett helt team av överläkare. Élise fördes direkt till intensivvårdsavdelningen för nedkylda patienter.

Henri, omgiven av tre män från sitt säkerhetsteam, klev in genom sjukhusets dörrar som en stormvind. Sjukhusdirektören mötte honom omedelbart.

“Monsieur Morel, vi gör allt vi kan. Er dotter har drabbats av svår hypotermi och akut chock. Påfrestningen på hennes kropp har startat för tidiga värkar, men på grund av kylan svarar hennes kropp inte normalt. Det är en extremt kritisk situation för både henne och barnet.”

Henri slöt ögonen i en sekund, bara en enda sekund, innan han öppnade dem igen med stenhård blick. “Rädda henne. Båda två. Kosta vad det kosta vill. Jag har skickat efter professor Laurent från Paris, han anländer med bil om en timme. Se till att han får full tillgång.”

Timmar passerade. Långa, outhärdliga timmar i ett sterilt väntrum. Henri drack inte av kaffet som erbjöds. Han satt med sin telefon och skickade meddelanden som skulle komma att förstöra flera människors liv. Han lät sitt nätverk av advokater och privatutredare gräva i allt som hette Martin Delorme, Odile Delorme och Lucie Hartmann.

Klockan 04:15 på morgonen kom chefen för förlossningsavdelningen ut i väntrummet. Hennes ansikte var trött men bar ett svagt leende.

“Monsieur Morel?”
Henri reste sig omedelbart.

“Vi har lyckats stabilisera hennes kroppstemperatur. Det var på håret, men Élise är en stark kvinna. Och… barnet är säkert. Vi har lyckats stoppa de för tidiga värkarna. Båda mår efter omständigheterna bra, men hon behöver absolut vila. Hon är vaken, och hon frågade efter er.”

En tung, osynlig tyngd lyftes från Henris axlar. Han nickade stelt för att dölja sin lättnad och följde efter läkaren genom korridorerna.

När han klev in i rummet brast hans stoiska fasad. Élise låg i sängen, blek och omgiven av sladdar och dropp, men hennes ögon var öppna. När hon såg honom, fylldes de med tårar.

“Pappa,” viskade hon, rösten hes och svag.

Han gick snabbt fram till sängen, tog hennes hand försiktigt som om den var gjord av porslin och kysste hennes panna. “Jag är här, min flicka. Jag är här. Du är säker nu. Barnet är säkert.”

Élise slöt ögonen och lät tårarna falla. Minnet av det isande vattnet, Martins kalla ögon och desperationen att skydda sitt barn sköljde över henne. Hon rörde vid sin mage.

“Han… han ville tvinga mig,” viskade hon. “Kontraktet.”

“Jag vet,” sa Henri lugnt. “Du har kameran att tacka för ditt liv. Jag såg allt. Polisen har honom. Han kommer aldrig att komma i närheten av dig igen.”

Men Élise, vars sinne var skarpt som en rakkniv trots den fysiska utmattningen, öppnade ögonen igen. Vreden som hade fötts på den där terrassen brann nu med en ny, klar låga.