Jag lyssnade utan att avbryta.

“Sedan lämnar han igen. Och nu är jag tillbaka där jag började.”

Jag kunde förstå vad hon beskrev utan att göra hennes val ofarliga. Det var separata saker, och jag behövde inte lösa det ena innan jag kunde höra det andra.

“Är du kär i honom?”

Frågan överraskade henne. Det överraskade mig också; Jag hade inte med någon lista som inkluderade det.

Hon tog ett långsamt andetag.

“Det var jag.”

Hennes ögon stannade på mina.

“Jag är inte säker på att jag har plats för det längre.”

Vi pratade i nästan två timmar. Inte varmt och inte som om samtalet på något sätt hade gjort oss till vänner.

Jag berättade saker för henne som Wesley hade sagt till mig genom åren. Hon lyssnade, och vid vissa tillfällen förändrades hennes uttryck i igenkänning. Vid andra tittade hon ner på bordet innan hon svarade.

Några av hans berättelser överlappade varandra. Andra gjorde det inte.

Vi behövde inte förbättra det som hänt för att göra det smärtsamt. Att lägga kontona bredvid varandra räckte.

Vattenglasen stod kvar mellan oss. Ibland lyfte en av oss sin och drack medan den andra väntade. De där små pauserna gav samtalet en paus utan att någon av oss behövde lämna det.

Vid något tillfälle hördes ett ljud från baksidan av huset. Små fotsteg, rörde sig utan någon av de tvekan jag hade fört till ytterdörren.

Rosie dök upp i köksdörren iklädd pyjamas och omaka strumpor. Hon höll en gosedjurskanin i ena örat och tittade rakt på mig.

“Rosie,” sa Daphne. “Jag trodde du skulle ta en tupplur.”

“Jag var klar.”

Hennes ögon stannade kvar på mitt ansikte. Hon hade Wesleys näsa; att se det i rörelse var annorlunda än att se det på ett fotografi.

“Vem är du?”

Jag tittade på Daphne. Hon tittade tillbaka på mig, och för ett ögonblick rörde sig ingen av oss.

“Jag är någon som din mamma känner,” sa jag. “Jag heter Iris.”

“Som blomman?”

“Ja. Som blomman.”

Hon övervägde det med ett uttryck av fullständig allvar.

“Jag har också ett blomnamn. Rosie är Rose. Som en ros.”

“Det är ett vackert namn.”

Hon kom längre in i köket. Vad hon än hade bestämt om mig verkade tillräckligt för att hon skulle återvända sin uppmärksamhet till rummet hon kände till.

Hon klättrade upp på stolen bredvid sin mamma och lutade sig mot Daphnes arm. Kaninen hängde i hennes hand, och hon fortsatte att betrakta mig med öppen nyfikenhet.

“Känner du min pappa?”

Daphne rörde på sig. Jag såg att hon var på väg att säga något, men jag svarade innan hon behövde det.

“Det gör jag.”

“Ja,” sa Rosie. “Han kommer nästa vecka. Han ska ta mig till akvariet.”

Hennes röst blev ljusare när hon nådde den viktiga delen.

“Vi ska se hajar.”

“Det låter verkligen bra.”

Jag blev förvånad över att jag menade det. Jag ville att hon skulle få det besök hon beskrev, stå framför glaset och se något enormt röra sig genom vattnet.

Den önskan hade inget att göra med om jag ville träffa Wesley igen. Jag kunde känna att de två sakerna existerade separat, utan att den ena upphävde den andra.

“Gör han dig ledsen?”

Frågan kom utan förvarning. En stund tidigare hade vi pratat om hajar; Nu tittade hon på mig som om det var ännu en vanlig sak hon ville förstå.

“Rosie,” började Daphne.

“Det är okej.”

Jag tittade på barnet, på hennes pyjamas och kaninen, och försökte bara svara på det hon hade frågat. Det fanns ingen anledning att lägga resten av eftermiddagen i hennes händer.

“Ibland, ja.”

Hon nickade med tyngdpunkten.

“Han gör min mamma ledsen ibland också. Inte alltid. Men ibland.”

Daphne blev stilla bredvid henne. Rosie lutade sig lite mer stadigt mot sin mammas arm.

“Mamma säger att när folk gör dig ledsen ofta, måste du bestämma om de gör dig tillräckligt lycklig resten av tiden.”

Daphne slöt ögonen kort. Jag misstog inte orden för något Rosie själv hade räknat ut om vuxna relationer. Hon upprepade något hon hade hört, tillräckligt försiktigt för att betydelsen skulle ha överlevt.

Jag tittade tillbaka på henne.

“Det är väldigt smart.”

“Jag vet.”

Hon gled ner från stolen, tog med sig kaninen och gick tillbaka mot sitt rum. Ljudet av hennes steg rörde sig bort genom huset.

Ingen av oss skyndade oss att tala efter att hon gått. Daphnes arm vilade där hennes dotter hade lutat sig, och jag fortsatte att titta mot dörröppningen en sekund till.

Tjugo minuter senare stod jag vid ytterdörren med jackan på.

Daphne stod vänd mot mig. Det fanns ingen anledning att låtsas att detta varit ett besök som någon av oss kunde beskriva som trevligt, och ingen anledning att göra det fulare än det redan varit.

“Jag tänker ansöka om skilsmässa,” sa jag till henne. “Jag ville att du skulle veta innan han vet.”