svarade Claudette. Jag började inte försiktigt med det.

“Han har ett barn.”

Hon blev tyst.

“En liten flicka. Hon ser ut att vara runt fyra.”

“Åh, älskling.”

Hennes röst mjuknade på ett sätt jag inte hört sedan vår fars begravning. Jag tittade hela tiden mot trädet, för allt på verandan var fortfarande där och jag behövde något stadigt att titta på.

“Han sa två år.”

Jag hörde mig själv säga det och förstod varför siffran kom tillbaka så snabbt. Fram till den morgonen hade det varit en av de få uppgifter jag trodde att jag kunde hålla stilla.

“Hon ser ut som fyra, Claudette. Det här började innan han säger att det gjorde det. Minst fyra år. Kanske längre.”

Min syster gav honom ingen ursäkt. Hon antydde inte att jag hade missförstått fotografiet.

“Vad behöver du av mig just nu?”

“Jag behöver att du hjälper mig att tänka klart.”

Jag tittade ner på den stängda mappen. Att veta att det fanns en annan bild under den jag just sett skulle inte göra den mindre.

“Jag vill ta ett plan till Atlanta,” sa jag. “Jag behöver att du berättar för mig om det är en hemsk idé.”

“Det är nog en hemsk idé.”

Hon svarade direkt, vilket nästan gjorde mig tacksam. Jag hade inte plats för någon som försökte gissa vilket svar som skulle trösta mig mest.

“Men jag känner också dig,” fortsatte hon. “Och jag vet att du ändå kommer göra det. Så låt oss prata om hur man gör det utan att det blir en katastrof.”

Vi stannade kvar i telefon. Hon lät mig prata tills jag kunde sätta ihop meningar utan att rusa mot nästa. När vi var klara hade behovet av att se vad som fanns i Atlanta inte försvunnit, men jag kunde tänka längre än till första stunden när jag anlände dit.

Jag flög till Atlanta en onsdag.

Jag hade inte sagt till Wesley att jag skulle gå. Jag hade adressen från Ridgeways rapport, och när jag lämnade flygplatsen gav jag den till samåkningschauffören.

Huset låg i Inman Park-området, på en gata kantad av kornellträd. Deras blommor var sedan länge borta, och oktoberluften kändes sval mot mitt ansikte när jag steg ut ett halvt kvarter bort.

Jag drog upp dragkedjan på jackan till hakan och stod på trottoaren. Sex veckor tidigare hade jag funderat på att måla om vårt gästrum och undrat om jobbet förklarade avståndet mellan min man och mig.

Nu var jag i en stad där jag inte bodde, redo att knacka på dörren hos en kvinna jag sett på fotografier. Jag kan fortfarande bestämma mig för att inte gå den återstående sträckan. Att veta det gjorde varje steg mer avsiktligt än oundvikligt.

Bungalowen hade renoverats. Det stod två gungstolar på verandan och en Halloweenkrans på dörren.

En liten gul cykel lutade mot räcket. Den hade stödhjul och en korg.

Jag saktade ner när jag såg det. På fotografiet hade flickan hållits i sin fars armar. Här fanns något som tillhörde henne, lämnat på platsen där hon använde det, lika vanligt som min kaffekopp hade varit på min veranda.

Jag gick upp för trappan och knackade.

Daphne svarade i färgfläckade hängselbyxor över en vit skjorta. Hon var ännu mer slående i verkligheten, men det som höll min uppmärksamhet var hur hennes uttryck förändrades när hon studerade mitt ansikte.

I tre sekunder sa hon ingenting. Jag stod framför henne med jackan fortfarande uppdragen högt, och undrade vem av oss som skulle behöva börja.

“Du är Iris.”

Jag hade inte förberett mig på det.

“Ja.”

Hon fortsatte att titta på mig. Sedan backade hon och öppnade dörren mer.

“Du borde komma in.”

Jag gick förbi henne in i ett varmt hus som luktade som om något salt hade lagats. Små skor stod vid dörren. Det fanns teckningar på kylskåpet och ett halvfärdigt pussel på soffbordet.

Inget såg ordnat ut inför min ankomst. Rummet innehöll små avbrott från människor som bodde där, som förväntade sig att komma tillbaka till det de lämnat ofärdigt.

Jag hade föreställt mig att åka till en adress där min man hade gömt delar av sitt liv. Det var svårare att stå inne i ett hem som fungerade perfekt utan att jag visste om det.

Daphne ledde mig mot köksbordet.

“Sätt dig. Vill du ha vatten? Kaffe?”

“Vatten, tack.”

Jag satte mig eftersom hon hade erbjudit stolen, och för att stå mitt i hennes kök började få mig att känna mig ostadig. Hon hällde upp två glas, ställde ett framför mig och satte sig mittemot mitt.

Glaset var svalt när jag rörde vid det. Jag höll fingrarna mot den medan hon lugnade sig.

“Han berättade om dig,” sa hon. “Från början.”

Jag tittade upp.

“Jag vill att du ska veta att jag visste att han var gift.”

“Okej.”