Jag gick ut på altanen. Höstluften var sval mot kinderna, och solen höll på att sjunka bakom skogen i väster och färgade himlen i djupt lila och orange. Jag satte mig på den gamla träbänken som Gerald hade byggt åt mig året innan han fyllde sextio. Träet var lite knotigt på vissa ställen, och man kunde ana spåren av regn och sol genom åren, men det höll. Det bar min vikt.
Jag tog fram Geralds anteckningsbok ur fickan. Bläddrade upp till den första sidan, där de sex orden fortfarande stod skrivna med hans kraftiga, lite spretiga handstil:
Om du känner dig liten, skriv ner det.
Jag bläddrade förbi mina egna rader om soppan, om garaget, om pensionen som hade kapats. Längst bak i boken fanns det några tomma blad som han aldrig hade använt.
Jag tog upp pennan.
Idag har huset blivit tyst igen, skrev jag. Men det är en god tystnad. Det är min tystnad.
Utanför staketet vajade äppelträden i kvällsvinden. Ett moget äpple släppte taget om sin gren och föll i gräset med ett mjukt duns.
Jag log, reste mig upp och gick in för att tända lampan i köket. För första gången på mycket länge brann det ljus i alla fönster, och de lyste bara för mig.
