– Elisabeth, sa han och nickade allvarligt. Det var länge sedan. Hur står det till med dig och huset?
– Huset står kvar, Daniel, sa jag och satte mig till rätta i fåtöljen. Men det är dags att se över vem som egentligen har nycklarna.
Jag lade fram lagfarten, bankutdraget och mitt handskrivna blad från anteckningsboken på hans skrivbord. Han tog på sig sina läsglasögon, drog papperen närmare sig och började läsa. Under de kommande tjugo minuterna hördes bara prasslet av papper och det låga brummandet från trafikljusen utanför.
När han till sist lyfte blicken fanns det ett stråk av kyla i hans annars så vänliga ansikte.
– Det här är inte bara ett familjeproblem, Elisabeth, sa han lågmämt. Det här är ett avtal som har brutits ensidigt. Om de har använt dina medel utan fullmakt och dessutom planerat att frånta dig ditt eget boende i fastigheten, har vi ett antal juridiska verktyg att ta till omedelbart.
– Vad gör vi först? frågade jag.
– Vi drar in fullmakterna, svarade han och drog fram ett par nya dokument från mappen framför sig. Vi återställer det enskilda kontot för din pension, vi spärrar alla automatiska överföringar till det gemensamma hushållskontot, och så upprättar vi en formell skrivelse om att de gäster – för det är vad de är i det här huset om de inte sköter sig – måste ompröva sina boendevillkor inom fjorton dagar.
Han såg på mig med en blick som krävde ett svar.
– Vill du att vi går hela vägen, Elisabeth?
– Hela vägen, Daniel, svarade jag utan att tveka. Jag har byggt mitt liv på det här golvet. Jag tänker inte avsluta det i ett garage.
När jag kom hem vid lunchtid var huset tyst. Angela var på väg till mataffären och Tobias satt antagligen fast i ett videomöte på sitt hemmakontor på vindsvåningen.
Jag gick rakt in i köket, öppnade skåpet där de hade ställt undan mina personliga kryddor och flyttade tillbaka dem till hedersplatsen vid spisen. Sedan gick jag ut i hallen, tog bort den lilla tejpbiten med badrumsschemat som Angela hade satt upp, och lade den i papperskorgen.
Det kändes som att andas in frisk luft efter ett långt dygn i ett stängt rum.
Klockan tre kom Angela hem med två stora kassar mat från ica. Hon ställde dem på köksbänken med en suck som skulle få vem som helst att tro att hon bar hela världens tyngd på sina axlar.
– Elisabeth, sa hon och vände sig om med händerna i sidorna. Har du sett mitt schema för badrummet? Det är borta.
– Det flög nog iväg, sa jag och rörde om i en gryta med kaffe som jag höll på att koka. Vi brukar inte ha scheman i den här familjen. Inte sedan Gerald levde i alla fall.
Angela spärrade upp ögonen. Hon såg på mig som om hon aldrig hade sett mig förut. Den lilla gumman som brukade tacka och ta emot, som torkade upp spill och fyllde på flingburken utan att knystas, var borta. Kvar stod ägaren till fastigheten.
– Vad menar du med det? frågade hon med en röst som började spricka i kanterna. Vi försöker bara få vardagen att gå ihop här. Det är mycket nu med bebisen och Tobias jobb, och om vi ska kunna…
– Om ni ska kunna fortsätta bo här, Angela, avbröt jag henne lugnt, så får ni nog börja titta på andra alternativ.
Dörren till hallen öppnades i samma sekund och Tobias klev in med telefonen tryckt mot örat. Han såg oss båda stå där i köket, kände spänningen i luften och sänkte telefonen utan att lägga på luren.
– Vad är det som händer här? frågade han och såg först på Angela och sedan på mig.
– Det som händer, Tobias, sa jag och vände mig om med kaffekoppen i handen, är att ni har glömt bort vem som betalar räkningarna. Och vem som äger väggarna vi står innanför.
Han öppnade munnen för att säga något syrligt, för att använda den där nedlåtande tonen som han hade lagt sig till med de senaste åren, men så hejdade han sig. Kanske såg han någonting i mina ögon som han inte hade räknat med. Kanske var det bara tystnaden som lade sig tungt över rummet.
– Jag fick just ett brev från banken, sa han till sist med en röst som nästan viskade. Kontot är låst.
– Det stämmer, nickade jag. Och brevet från min advokat ligger på köksbordet till dig och Angela. Ni har fjorton dagar på er att plocka bort era lådor ur garaget. Fast åt ett annat håll än ni hade tänkt er.
