“Vem är det du kollar på telefonen hela tiden?” frågade pappa hårt. Hans tålamod började uppenbarligen ta slut. Det vanliga auktoritära mönstret var på väg tillbaka. “Fay, vi försöker ha ett allvarligt samtal med dig om din framtid. Du kan inte sitta där och blippa på mobilen som en tonåring.”
“Pappa,” sa jag lugnt och lade telefonen med skärmen nedåt på bordet. “Nathan dog för fyra dagar sedan. Jag begravde honom i förrgår. Ni var inte där.”
“Vi har förklarat varför!” utbrast mamma med en stöt av ilsken defensivitet. “Trafiken var omöjlig och Chloe hade sin provning! Du kan inte gå runt och bära på agg i en sådan här stund, Fay. Det visar bara hur obalanserad du faktiskt är!”
“Obalanserad,” upprepade jag.
“Ja!” sa mamma och lutade sig över bordet. “En normal dotter skulle vara tacksam för att hennes föräldrar öppnar sitt hem och vill ta hand om henne när ödet slår till. Istället sitter du här och förfördelar oss! Vad tror du att Nathan var? Någon slags helgon? Han isolerade dig från oss! Han tog dig till Manhattan, han byggde en mur runt dig med sina pengar och sina lofter!”
“Han skyddade mig,” sa jag.
“Från vad?!” skrek mamma.
Ljudet av en bilmotor som svängde upp på den grusade uppfarten bröt strömmen av mammas raseri.
Pappa reste sig snabbt och gick mot fönstret. “Vem är det där? Vi väntar inga gäster.”
Jag reste mig också. Jag tog min handväska och hängde den över axeln.
Genom fönstret såg vi en svart, putsad Lincoln Town Car stanna bakom min bil. Förardörren öppnades och en lång man i sextioårsåldern med grått hår, skräddarsydd mörkblå kostym och en tung läderaktväska steg ut. Richard Vance.
Mamma drog efter andan. “Vem i hela…”
“Det där är Nathans advokat,” sa jag lugnt. “Mr. Vance.”
Pappas ansikte förvandlades från ilsket rött till en askgrå nyans. “Vad gör han här? Har du bett honom komma hit?”
“När Nathan skrev sitt testamente,” sa jag och såg på dem båda två, “lade han in en klausul. Om jag besökte er inom en vecka efter hans död skulle Mr. Vance infinna sig automatiskt.”
“Vad är det för nonsens?!” utropade mamma, men hennes röst sprack i panik. “Det här är vårt hem! Han har ingen rätt att komma hit!”
Det ringde på dörren. Ett tungt, bestämt dubbelslag från mässingsknappen på framsidan.
Jag gick förbi min pappa som stod stel som en stolpe mitt i hallen. Jag öppnade dörren.
Richard Vance stod på verandan. Han tog av sig sina handskar och såg på mig med ett uttryck som var helt fritt från tvekan.
“Fay,” sa han och nickade formellt. “Är du redo?”
“Vad förgår här?!” Mamma kom störtande ut i hallen med pappa tätt bakom sig. “Vem har gett er tillåtelse att komma till vår fastighet? Detta är ett privat hem! Ni har att lämna tomten omedelbart innan jag ringer polisen!”
Mr. Vance vände inte en min. Han tog långsamt upp ett dokument ur sin aktväska och höll upp det i brösthöjd.
“Fru Mercer,” sa Vance med en röst som var van vid att dominera rättssalar. “Jag företräder er dotter, Fay Mercer, samt dödsboet efter Nathan Mercer. Om ni ringer polisen kommer jag att bli mycket tacksam, då det sparar min assistent arbetet med att överlämna de stämningar som färdigställdes i morse.”
“Stämningar?!” skrek mamma. “För vad?!”
“För bedrägeriförsök, otillbörlig påverkan samt förskingring av medel tillhörande en stiftelse,” sa Vance iskallt. Han såg förbi mamma, rakt på pappa. “Mr. Mercer. Jag föreslår att ni ber er hustru att dämpa rösten och att ni båda sätter er ner. Det finns ett antal dokument som Nathan Mercer lämnade efter sig som ni behöver bli delgivna.”
Pappa tog ett steg tillbaka. Hela hans auktoritära hållning verkar krackelera. “Nathan… Nathan har varit död i tre dagar. Vad pratar du om?”
“Nathan Mercer var en mycket förutseende man,” sa Vance. Han steg in i hallen utan att vänta på en inbjudan. “Fay, vänligen ta dina saker och ställ dig bakom mig.”
Jag gjorde som han sa. Jag kände en märklig, nästan magisk känsla av trygghet stiga inom mig. För första gången i mitt liv stod någon framför mig och blockerade mina föräldrars giftiga projektioner.
Vance öppnade sin aktväska och tog fram en tjock, förseglad brun mapp med ett rött vaxsigill. På framsidan stod mitt namn skrivet med Nathans välkända, eleganta handstil: Till Fay. När du är redo att se sanningen.
“Vad är det där?” viskade mamma. Hon tog ett steg tillbaka mot köksdörren som om mappen innehöll något giftigt.
“Det här,” sa Vance och bröt vaxsigillet med en liten brevkniv han tog ur sin ficka, “är den kompletta redovisningen över de finansiella transaktioner som ägt rum mellan er yngsta dotter, Chloe Mercer, och ett konto i Caymanöarna, administrerat av Dr. Arthur Voss.”
