Jag lät kulsprutepistolen falla till marken med en duns. Jag höjde händerna långsamt. “Ni gjorde ett misstag som kom hit,” sa jag med en röst fri från all fruktan. “Det enda misstaget var ditt, La Víbora. Att du valde att leva.” Vålnaden spände hanen på sitt vapen.

Men det han inte visste, det kartellen hade glömt, var att jag var en mästare på närstrid, tränad av de bästa specialstyrkorna i världen. I bråkdelen av en sekund, snabbare än en blinkning, föll jag ner på ett knä, snurrade runt och slog hans vapenarm uppåt med min vänstra hand. Pistolen avfyrades ofarligt rakt upp i luften. Samtidigt drog jag min kniv, en militär Ka-Bar, med högerhanden och drev den djupt in i hans lår.

Vålnaden vrålade av smärta och snubblade bakåt. Jag följde efter, lade krokben för honom och fällde honom till marken. Innan han hann resa sig stod jag över honom, min Sig Sauer pressad hårt mot hans panna. Han flämtade tungt, blodet pumpade från hans ben.

“Berätta för mig,” väste jag. “Vem gav er ordern? Var är Mateo?” Han spottade blod på mina kängor. “Du är död, kvinna. Hela din familj är död. Om inte jag gör det, kommer hundra till.” “Då ska jag skicka hundra kroppar tillbaka,” sa jag krasst. Jag lutade mig närmare. “Var är Mateo?” Han log ett blodigt leende. “Boston. Hamnen. Pier 42. Han kom upp för att se dig brinna personligen.” “Tack,” sa jag. Sedan tryckte jag av.

Kapitel 10: Att kapa ormens huvud

När solen gick upp var stugan en krigszon, men vi levde. Jag hämtade Lily och Clara från badrummet. Lily grät av lättnad när hon såg mig oskadd, men när hon såg liken på gårdsplanen vände hon bort blicken, vit i ansiktet. “Vi kan inte stanna här,” sa jag. “De vet var vi är. Och de kommer att skicka fler.” “Vad ska vi göra då? Ska vi fly igen?” frågade hon desperat. “Nej,” svarade jag, och torkade bort en strimma sot från min kind. “Man kan inte vinna ett krig genom att bara försvara sig. Om Mateo Navarro är i Boston, då avslutar vi detta ikväll. Jag ska kapa huvudet av ormen.”

Jag körde Lily och Clara till en annan, mycket mer diskret kontakt jag hade i Portland, Maine – en pensionerad domare som stod i djup tacksamhetsskuld till mig. De var säkra där. Därefter vände jag bilen mot söder. Mot Boston.

Pier 42 låg i den ruffigaste delen av Bostons industrihamn. Klockan var närmare midnatt, och en tjock, salt dimma rullade in från Atlanten och svepte in kranarna och fraktcontainrarna i en ogenomtränglig slöja. Perfekt för jakt.

Enligt Vålnadens information och en snabb satellitkoll med Marcus (som var rasande över att jag gått “rogue”, men ändå hjälpte mig), använde kartellen ett gammalt, rostigt fraktfartyg som en flytande ledningscentral. Fartyget, Esperanza, låg förtöjt vid kajens ände. Två beväpnade vakter patrullerade landgången.

Jag lämnade bilen några kvarter bort och rörde mig genom skuggorna som den vålnad de trott att de hade skickat efter mig. Vattnet skvalpade mörkt och kallt mot kajkanten. Jag använde en ljuddämpad pistol för att ta hand om de två vakterna vid landgången. Två tysta klick, och de sjönk ihop innan de ens märkt min närvaro. Jag gled ombord.

Fartygets inre luktade av olja, rost och ruttnande fisk. Jag rörde mig metodiskt genom korridorerna, eliminerade motståndet rum för rum. Fyra män i mässen. Två i maskinrummet. Varje rörelse var exakt, varje skott mördande precist. Hämnden hade gjort mig till en maskin, inkapabel till nåd. Dessa män hade varit beredda att mörda min dotterdotter. De förtjänade inte att andas.

Till slut nådde jag kommandobryggan. Genom ventilfönstren såg jag Mateo Navarro sitta vid ett bord täckt av papper och bärbara datorer, upptagen med ett telefonsamtal. Han såg frustrerad ut. Han hade inte fått någon rapport från sitt elit-team i New Hampshire. Två livvakter stod vid dörren.

Jag sparkade upp dörren med full kraft och kastade in en blixtgranat (flashbang). BOOM! Det bländande ljuset och öronbedövande ljudet fyllde rummet. De två livvakterna skrek och tog sig åt ögonen. Jag klev in, fällde dem båda med varsitt skott i bröstet, och riktade därefter mitt vapen rakt mot Mateo.

Mateo satt kvar i sin stol, blinkande rasande mot efterbilderna från granaten. Han lyfte långsamt händerna. Chocken i hans ansikte var total när han insåg vem som stod framför honom. Den pensionerade mamman. La Víbora. Täckt av krut, blod och sot, med ögon svarta som mörkaste natt.