Sekatören föll ur min hand och landade ljudlöst i gräset. Min andning blev långsam och kontrollerad. Bullmamman försvann, och soldaten tog över. “Hur mycket tid har jag?” “Om de har spanare på plats? Några timmar innan huvudstyrkan anländer. Du måste evakuera, nu. Jag skickar en extraktionsgrupp från byrån.” “Nej,” sa jag iskallt. “Ingen byrå. Det finns alltid läckor inom systemet, det vet du lika väl som jag. Om jag förlitar mig på dem kommer de leda kartellen rakt till oss. Jag hanterar detta själv.” “Martha, du kan inte ta dig an ett kartell-hit-team ensam! Du har en dotter och ett spädbarn att tänka på!” “Just därför måste jag göra det på mitt sätt,” svarade jag. “Jag aktiverar Protokoll Vinter. Försök inte spåra mig.” Jag bröt samtalet, plockade upp korgen med rosor och gick lugnt tillbaka in i huset, som om ingenting hade hänt.

Kapitel 7: Protokoll Vinter

Lily satt i köket och matade Clara med mosad banan. Hon skrattade åt något på tv:n, lyckligt ovetande om att monstren från hennes förflutna nu hade bytts ut mot monster av en mycket farligare kaliber. Jag låste ytterdörren, drog för gardinerna i köket och vände mig mot henne. Mitt ansikte måste ha avslöjat allt, för Lilys leende dog omedelbart.

“Mamma? Vad är det?” “Lämna maten, Lily. Gå upp och packa en väska för dig och Clara. Bara det allra nödvändigaste. Blöjor, varma kläder, ingen elektronik. Vi har tio minuter på oss.” Hennes ögon spärrades upp av skräck. Det trauma hon burit på sedan Julians övergrepp gjorde sig genast påmint. “Är det han? Har Julian kommit ut?” “Nej, älskling. Det är värre. Människorna som Julian stal pengar åt… de har hittat oss. Vi måste försvinna.”

Lily började inte gråta. Den svaga flickan som lät sig hunsas av familjen Thorne fanns inte längre. Hon nickade kort, lyfte upp Clara och sprang uppför trapporna. Jag var stolt över henne.

Själv gick jag mot biblioteket. Bakom bokhyllan med gamla lexikon fanns ett dolt väggskåp. Jag slog in koden. Trädörren gled undan och blottade kallt stål. Jag drog ut tre taktiska väskor, färdigpackade sedan flera år tillbaka. De innehöll falska pass, kontanter i olika valutor, förbandslådor, kommunikationsutrustning med militär kryptering, och framför allt: vapen. Jag spände på mig ett axelhölster och gled in min trogna Sig Sauer P226. Jag packade även ner en kompakt Heckler & Koch MP5, flera magasin, och en ask med rökgranater.

När Lily kom ner var hon klädd i mörka kläder, med en rejäl ryggsäck och Clara tryggt fastspänd i en bärsele på magen. “Var ska vi ta vägen?” frågade hon med darrande men samlad röst. “Till en plats som inte existerar på några kartor,” svarade jag.

Jag ledde dem inte till SUV:en på uppfarten. Det vore för uppenbart. Istället gick vi ner i källaren, genom en gammal lönndörr bakom varmvattenberedaren som ledde ut till en stormtunnel under trädgården. Vi kom ut i skogsbrynet bakom huset, hundra meter från gatan där den svarta bilen stod. Där, gömd under ett kamouflagenät, stod en sliten men mekaniskt perfekt Volvo kombi från 90-talet, köpt under ett alias för sju år sedan. Ingen GPS, ingen modern elektronik som kunde hackas.

Jag satte Lily och Clara i baksätet, slängde in väskorna i skuffen och satte mig bakom ratten. Motorn spann igång tyst. Vi gled iväg genom skogen, ut på en enslig grusväg, och försvann innan kartellens spanare ens hade insett att huset var tomt.

Kapitel 8: Fästningen i bergen

Resan tog sex timmar. Vi körde norrut, djupt in i White Mountains i New Hampshire. Vägen blev allt smalare, asfalten övergick i grus, och gruset övergick i två hjulspår i leran. Tallarna tornade upp sig omkring oss som tysta vaktposter i det tilltagande skymningsljuset. Vädret här uppe var bistert; luften var krispig och bar lukten av annalkande snö.

Målet var en massiv timmerstuga byggd på en klippavsats, omgiven av tät skog på tre sidor och ett brant stup på den fjärde. Den ägdes av ett bolag jag hade skapat under min tid som undercover-agent, och hade fungerat som ett “safe house” för vittnen jag inte ens litade på att byrån kunde skydda.

När vi klev ur bilen var det helt tyst, bortsett från vindens sus i trädtopparna. “Det här stället är byggt som en fästning,” förklarade jag för Lily medan vi bar in väskorna. “Fönstren är av skottsäkert polykarbonat, väggarna är förstärkta med stålplåtar under timret, och dörrarna är massivt stål med flerpunktslås. Vi har mat, vatten och en dieselgenerator för veckor.”