Kapellet tycktes smalna av omkring oss, och regnet mot de höga blyinfattade fönstren lät som tusentals ilskna fingrar som trummade mot glaset. Min mors ansikte var blekt under den beige trenchcoaten, och hennes knogar vitnade kring handväskan som om hon höll i en livlina.

– Du mördade den man som älskade mig, sa jag med en röst som var helt fri från skälvor. – Och för vad? För ett kontoutdrag som ändå skulle upptäckas.

Chloe försökte slita sig loss från polisernas grepp, men de tryckte henne bestämt mot sidan av patrullbilen och klickade på handfängslen. Det metalliska klicket skar genom natten.

– Du kommer att ångra det här, Fay! skrek hon i det att de ledde in henne i baksätet. – När pappa och jag är borta står du helt ensam! Ingen kommer att vilja ha med dig att göra!

Dörren slog igen med en stum dunk.

Jag stod kvar på asfalten och såg bilen rulla iväg mot landsvägen. James kom fram och ställde sig bredvid mig, med händerna djupt stuckna i fickorna på sin rock.

– Är det över nu? frågade han tyst.

Jag drog ett djupt andetag, kände doften av asfalt och regn, och tittade upp mot den mörka himlen där flygplanen fortsatte att lyfta och landa i horisonten.

– Nej, svarade jag och vände mig om mot bilen. – Det är här det börjar.

Veckorna som följde präglades av ett skoningslöst efterspel. Rättegången mot min far, Gerald, och min syster, Chloe, blev en av de mest omskrivna nyhetshändelserna i New York på flera år. Aftonstidningarna och de stora nyhetskanalerna fylldes av löpsedlar om kyrkans förskingrade miljoner, den falska fasaden i Ridgewood och den makabra upptäckten av digitalis i min mans blod.

Min mor, Patricia, valde att samarbeta med åklagaren i utbyte mot strafflindring, men hennes vittnesmål kunde inte rädda min far. Gerald dömdes till fjorton års fängelse för omfattande förskingring, trolöshet mot huvudman och medhjälp till vållande till annans död, sedan åklagaren kunnat bevisa att han känt till Chloes planer utan att ingripa. Chloe dömdes till livstids fängelse med möjlighet till prövning först efter tjugofem år, för överlagt mord och grov stöld.

Jag besökte inte rättegången varje dag. Många av timmarna tillbringade jag i Nathans gamla arbetsrum på Manhattan, omgiven av hans böcker, hans anteckningar och den doft av ceder och gammalt papper som fanns kvar efter honom. Jag började gå igenom de projekt han hade brunnit för – stiftelsen för unga historiker, de donationer han i hemlighet hade gjort till hemlösa i staden, och de opublicerade artiklar om stadens arkitektur som han hade skrivit sena kvällar vid skrivbordet.

En sen eftermiddag, ungefär två månader efter den där regniga kvällen i St. Andrew’s-kapellet, ringde det på dörren till våningen i SoHo.

När jag öppnade stod James utanför med ett brunt kuvert i handen. Hans ansikte bar spår av trötthet, men det fanns ett mildare uttryck i hans ögon än tidigare.

– Stör jag? frågade han försiktigt.

– Inte alls, James. Kom in.

Vi slog oss ner i vardagsrummet med varsin kopp kaffe. Utanför fönstren hade våren börjat göra sig påmind; träden längs gatorna skiftade i ljusgrönt, och solen kastade långa, gyllene skuggor över golvet.

James räckte över kuvertet. – Det här kom med posten i förmiddags. Det är från stiftelsens revisorer. De har gått igenom alla konton som var kopplade till Grace Covenant Church och funnit att merparten av de pengar din far försökte undanröja faktiskt har kunnat spåras tillbaka till externa fonder. De kommer att betalas tillbaka till församlingens ursprungliga ändamål, precis som Nathan ville.

Jag öppnade kuvertet och bläddrade igenom papperen. Siffrorna var komplicerade, men slutsatsen var tydlig: rättvisan hade haft sin gång, åtminstone på det finansiella planet.

– Och testamentet? frågade jag.

– Det är helt fastställt, sa James med ett litet leende. – Alla tillgångar, inklusive loften och Nathans personliga ägodelar, tillfaller dig utan inskränkningar. Ingen av dina föräldrar eller din syster kan göra anspråk på en enda cent.

Jag lade kuvertet på bordet och såg ut över rummet. Där stod Nathans skrivbord, med hans läderbundna anteckningsböcker prydligt staplade bredvid en gammal mässingslampa. Det kändes fortfarande overkligt att han inte skulle komma in genom dörren med sin lätt trötta men varma uppsyn, slänga av sig jackan och fråga hur min dag på museet hade varit.

– Vet du, James, sa jag tyst, – under alla de där åren trodde jag att jag var den svaga i familjen. Den som behövde skyddas, lotsas och ledas av människor som påstod sig älska mig. Det var så de formade mig. De fick mig att tro att jag inte klarade mig själv utan deras godkännande.

James nickade eftertänksamt. – Det är en vanlig teknik bland människor som vill kontrollera andra, Fay. De skapar ett beroende så att du aldrig ifrågasätter var makten ligger.