Kapellet tycktes smalna av omkring oss, och regnet mot de höga blyinfattade fönstren lät som tusentals ilskna fingrar som trummade mot glaset. Min mors ansikte var blekt under den beige trenchcoaten, och hennes knogar vitnade kring handväskan som om hon höll i en livlina.

– De har spärrat av din fastighet, Fay, sa James och skyndade fram till dörren när jag rullade ner rutan. – Chloe var här för mindre än tjugo minuter sedan. Hon använde din digitala nyckelapp för att ta sig in. Hon försökte föra över de sista fastighetstillgångarna till ett utländskt skalbolag på Caymanöarna.

Jag klev ur bilen, kylan bet i kinderna. – Är hon kvar där inne?

– Nej, svarade en av poliserna, en äldre man med gråsprängt hår som presenterade sig som kommissarie Vance. – Men hon har lämnat efter sig en hel del intressanta dokument på din arbetsbank. Vi har säkrat spår efter henne. Hon har tagit en gul taxi mot flygplatsen, men flygledningen har redan beordrat att hennes plan till Zürich hålls kvar på plattan vid JFK. Hon kommer ingenstans.

Vi tog hissen upp till sjätte våningen. När dörrarna gled upp möttes vi av en syn som fick mitt hjärta att stanna. Våningen var genomsökt. Lådor stod utdragna, papper låg spridda över det mörka trägolvet, och på köksön låg min fars gamla läderportfölj – samma portfölj som han alltid hade med sig när han redovisade församlingens räkenskaper för Grace Covenant Church.

Jag gick långsamt in i köket. Det var här som Nathan hade kollapsat fyra dagar före galan. Det var här han hade tagit sitt sista andetag medan jag stod i rummet intill och trodde att han bara var utmattad av jobbet.

– Titta på det här, sa kommissarie Vance och pekade på köksbänken med en handskeägd hand.

Bredvid espressomaskinen låg en liten, mörk glasfläck och ett handskrivet brev på exklusivt brevpapper från Grace Covenant Church. Stilen var Chloes – prydlig, sned och arrogant.

Jag läste raderna tyst för mig själv: ”Fay, om du läser det här har du varit alldeles för nyfiken för ditt eget bästa. Pappa är en fegis som lät kyrkans revisorer komma för nära inpå livet. Om de hade granskat fonderna skulle vi alla ha mist allt – huset, statusen, våra liv i samhället. Nathan vägrade lyssna. Han trodde att han kunde spela hjälte med sin moral och sin jävla ärlighet. Han behövde bara stoppas tillfälligt. Att pappa inte vågade fullfölja det hela visar bara att han inte har det som krävs. Jag ordnade saken själv. Och du… du kommer att få ärva skulderna när vi är klara.”

Brevet slutade abrupt. Inga ursäkter. Ingen ånger. Bara en sista desperat spark från en människa som trodde att pengar och makt kunde radera ut mänskligt liv.

James ställde sig bredvid mig och lade en hand på min axel. – Det här räcker, Fay. Med det här brevet, läkarutlåtandena och banktransaktionerna har vi mer än nog för att åtala både din far för förskingring och medhjälp, och din syster för mord och stöld i stor skala. Din familjs imperium är slut.

Jag såg ut genom de stora fönstren mot Manhattans tända skyskrapor. Gatorna nedanför fortsatte att pulsera av liv, liksom ingenting hade hänt, precis som den dagen Nathan dog. Men för första gången på länge kände jag inte den förlamande sorgen som hade tyngt mina axlar. Det fanns en bottenlös sorg kvar, naturligtvis – saknaden efter den man som älskade mig på riktigt, som såg igenom lögnerna långt innan jag själv gjorde det.

– Jag vill vara med när de sätter handfängsel på henne, sa jag tyst.

Kommissarie Vance nickade allvarligt. – Då åker vi till JFK. Planet står kvar.

Resan ut till flygplatsen tog en evighet genom den tunga nattrafiken, men när vi rullade in på flygplatsens interna servicevägar strax efter midnatt var allt stilla. En rad polisbilar med blåljus som släckts stod parkerade framför en av de privata hangarenheterna vid terminal 4, där ett mindre chartrat plan stod uppställt med motorerna på tomgång.

Insatsstyrkan hade redan gripit henne.

När jag klev ur bilen och gick mot den upplysta plattan såg jag henne. Chloe stod där i sin dyra kappa, med håret uppsatt och ett uttryck av iskall trotsighet i ansiktet. Två poliser höll henne i armarna. När hon fick syn på mig i regnet sprack hennes fasad för ett ögonblick. Hennes ögon smalnade.

– Du är en idiot, Fay, skrek hon tvärs över asfalten när jag närmade mig. – Du förstår ingenting! Pappa och jag offrade allt för att hålla familjen flytande medan du gick omkring i dina museer och lekte intellektuell! Nathan var ett hot mot oss alla!

Jag stannade några meter ifrån henne. Vattendropparna rann längs min panna, men jag kände ingen kyla. Jag tittade på min syster – den människa som jag hade delat barndom, somrar och hemligheter med. Nu såg jag bara en främling, formad av samma girighet och falskhet som hade raserat hela vårt förflutna.