När rummet äntligen tömdes, när tystnaden lade sig över sjukhussalen igen, var det en annan typ av tystnad. Det var inte längre tystnaden från en grav, utan tystnaden efter en storm.
Elena kom in en stund senare. Hon kontrollerade mina monitorer, plockade upp sprutan med en handsbeklädd hand och lade den i en bevispåse som polisen lämnat. Sedan lade hon en varm handled över min.
“Du klarade det,” sa hon mjukt.
Jag blundade och kände en tår rulla nerför kinden. Jag hade överlevt kraschen. Jag hade överlevt förlamningen. Jag hade överlevt mörkret.
Och imorgon, när solen gick upp, skulle jag få se Lily igen. Inte genom dimman av koma, inte i smyg, utan i ljuset. Vi var fria. Mardrömmen var över, och jag var vaken. På riktigt.
