Mörkret föll över sjukhuset. Ljuden förändrades; de stressiga stegen ersattes av det monotona brummandet från ventilationen och de avlägsna pipen från andra rum.
Lily hade blivit hämtad av min mamma, som Berg hade eskorterat dit i hemlighet. Daniel hade protesterat, han hade velat ta Lily själv, men sjukhusets kurator (som Berg informerat) hade insisterat på att han behövde stanna nära sin svårt skadade fru.
Nu var jag ensam.
Rummet låg i halvmörker, upplyst bara av de blinkande ljusen från mina övervakningsmaskiner. Jag låg stilla, blundade och andades djupt och jämnt, precis som när jag var förlamad. Men den här gången var jag redo. Varje muskel i min kropp var spänd.
Klockan var strax efter två på natten när dörren gled upp.
Inga steg hördes. Bara ett svagt prassel av tyg.
Han stängde dörren försiktigt och låste den från insidan. Klicket ekade högt i mina öron.
Jag öppnade ögonen till hälften och såg hans siluett mot fönstret. Daniel stod stilla i några sekunder och betraktade mig. Han rörde sig inte som en sörjande make. Han rörde sig som ett rovdjur som cirklade sitt byte.
Han klev fram till sängen. Hans ansikte var i skugga, men jag kunde känna hans närvaro, den kalla luften han drog med sig. Han ställde sig vid droppställningen.
“Claire,” viskade han.
Jag reagerade inte. Jag fortsatte andas jämnt.
Han lutade sig närmare. “Jag vet att du inte sover, Claire.”
Hans röst var inte längre varm. Den var död, fylld av en iskall beslutsamhet.
Jag slog upp ögonen helt. Jag tittade rakt på honom. Jag spelade inte förvirrad längre.
“Hej, Daniel,” sa jag. Min röst var fortfarande hes, men den var min egen.
Han ryckte till, men han log. Det var ett leende som inte nådde hans ögon. “Du minns, eller hur? Jag såg det i dina ögon förut. Du är inte förvirrad. Du minns bilen. Du minns bromsarna.”
“Jag minns allting,” sa jag kallt. “Jag minns att du sa att Lily inte skulle lyssnas på. Jag minns att du och Vanessa planerade att flytta pengarna.”
Han stelnade, och för ett ögonblick såg han ut som om jag hade slagit honom. Sedan mörknade hans ansikte av en djup, okontrollerbar vrede.
“Du skulle inte ha vaknat,” väste han. Han drog en spruta ur sin jackficka. Den var liten, fylld med en klar vätska. “Du förstörde allting, Claire. Alltid ska du vara i vägen. Du var ett hinder i livet, och du vägrar ens dö med lite värdighet.”
“Vad är det där?” frågade jag och tvingade mig att låta skräckslagen, även om Berg lyssnade i andra rummet. Bevis. Jag behövde hans bekännelse kristallklar.
“Ett hjärtstopp,” sa Daniel lugnt och började skruva av locket till min IV-port. “Kalium. Det går snabbt. Läkarna kommer att tro att din kropp bara gav upp efter traumat. Det är poesi, egentligen. Du överlevde olyckan, men du var för svag för att stanna.”
“Du betalade mekanikern för att skära av bromsledningen,” sa jag.
“Det kostade mig femtiotusen. Mindre än vad din livförsäkring betalar ut,” sa han och log snett. “Vanessa var den som hittade honom. Hon är smartare än hon ser ut, din kära vän. Hon kom till och med på idén med testamentet.”
Han förde sprutan mot droppslangen.
“Du kommer aldrig undan med det här,” sa jag.
“Vem ska stoppa mig?” viskade han. “Du är död om tio sekunder.”
Han tryckte nålen mot plasten.
BAM.
Dörren till rummet splittrades nästan när den sparkades upp.
Lamporna i taket flammade till med ett bländande sken. Daniel ryckte tillbaka handen, sprutan flög ur hans grepp och klapprade mot golvet.
Kriminalinspektör Berg rusade in, tätt följd av tre uniformerade poliser med dragna vapen.
“Polis! Backa från sängen! Upp med händerna!”
Daniel frös. Han stirrade på poliserna, sedan på sprutan på golvet, och slutligen på mig. Hans ögon var enorma av chock. Den perfekta planen. Det perfekta mordet. Allt rasade samman i realtid framför hans ögon.
“Claire…” stammade han, rösten plötsligt liten och ynklig.
“Det var ingen olycka, Daniel,” sa jag, och för första gången sedan kraschen kände jag hur styrkan återvände till min kropp. “Och ingen lyssnar på barn, eller hur? Synd för dig att du hade fel.”
En av poliserna tryckte upp honom mot väggen. Ljudet av handklovar som klickade på plats var det mest tillfredsställande ljud jag någonsin hört.
“Daniel Thorne,” sa Berg kallt, “du är anhållen för försök till mord, förfalskning och konspiration. Vi har allt på band. Och din mekaniker sitter redan i förhörsrummet på stationen.”
Daniel kämpade emot, men han hade ingen kraft kvar. Hans blick låste sig vid min när de drog honom mot dörren. Det fanns ingen charm kvar. Ingen fasad. Bara en bruten, patetisk man som insett att han precis kastat bort sitt liv.
“Vanessa…” muttrade han. “Vanessa visste…”
“Vi har plockat upp henne också,” avbröt Berg. “Hon grät och skyllde allt på dig redan i polisbilen.”
