“Ingen,” sa han med skrovlig röst, “har någonsin nämnt det för mig. Min farfar designade de gargoylerna. Han sa exakt samma sak.”
Han tittade på Christian med en nyvunnen respekt. “Din fru är en bildad kvinna, Vance. Hon förstår det du kanske inte förstår. Att vissa saker inte har ett pris.”
“Jag börjar förstå det mer och mer,” sa Christian mjukt och tittade på mig. Det fanns ingenting affärsmässigt i hans blick just då.
Resten av timmen spenderade jag och Arthur med att diskutera byggnadens ritningar, de gamla hissarna i brons och hur man bäst bevarar stenfasaden mot det hårda vintervädret i Chicago. När vi slutligen skildes åt, skakade Arthur Christians hand.
“Skicka över dina papper i morgon bitti, Vance. Vi behåller lobbyn som den är, och din fru ska ha vetorätt när det gäller restaureringen. Avtalat?”
“Avtalat,” sa Christian.
Del 6: Mer än ett kontrakt
Klockan slog midnatt när vi återvände till takvåningen. Kontraktet var uppfyllt. Fyra timmar hade passerat.
Jag stod framför de stora panoramafönstren och tittade ut över staden som glittrade som diamanter i mörkret. Mina fötter värkte i högklackat, men jag ville inte ta av mig skorna. Jag ville inte att illusionen skulle brytas.
Jag hörde Christians fotsteg bakom mig. Han ställde sig bredvid mig, så nära att jag kunde känna värmen från hans kropp.
“Det du gjorde ikväll, Gabriella,” sa han och hans röst var låg, nästan intim. “Det var inte skådespel. Du menade varje ord.”
“Det är det jag gör,” svarade jag och vände mig delvis mot honom. “Jag ser värdet i gamla saker som andra vill kasta bort eller bygga över.”
“Och du?” frågade han och hans ögon mörknade. “Vem har sett ditt värde?”
Jag svalde hårt. “Innan ikväll? Ingen. Men jag antar att jag har tjänat mina pengar nu.”
Jag lyfte händerna för att knäppa upp safirhalsbandet, för att återgå till att vara den tysta systern, arkivarien med kaffe i en bucklig termos. Men Christians händer fångade mina. Hans fingrar var varma och starka. Han hindrade mig från att ta av det.
“Kontraktet var för fyra timmar,” sa han och tog ett steg närmare. Avståndet mellan oss var nu obefintligt. “Men jag fick precis ett nytt problem.”
“Vilket då?” andades jag ut, oförmögen att slita blicken från hans.
“Arthur Blackwell kräver att min fru leder restaureringen av hans byggnad. Han skrev under med det villkoret.” Christian log, och det var ett leende som kunde få imperier att falla. “Och jag upptäcker att jag plötsligt har väldigt svårt att tänka mig att gå tillbaka till ett liv där du inte står vid min sida.”
Han sträckte sig fram och plockade upp papperet från bordet, det dokument jag hade skrivit under tidigare under dagen, och rev det itu framför mina ögon.
“Vad gör du?” frågade jag chockerat.
“Avslutar en affärsuppgörelse,” svarade han och lät pappersbitarna falla till golvet. “Och börjar något verkligt. Om du vill.”
Han lät handen glida upp längs min nacke, hans tumme smekte mjukt huden precis under halsbandet. Det fanns ingen press, bara ett erbjudande. Ett val som var helt mitt eget.
Jag tänkte på valvrummet. På Britneys hånfulla röst. På hur mycket jag hade förändrats på bara en kväll. Jag var inte längre någons skugga. Jag stod i mitt eget ljus.
“Det kommer att kosta dig mycket mer än tvåhundrafemtiotusen, Christian,” viskade jag, och kände hur mitt eget självförtroende blommade ut i ett leende.
“Jag räknar med det, Gabriella,” svarade han, och sedan böjde han sig ner och kysste mig.
Det var inte ett slut. Det var början på ett kapitel ingen, allra minst min syster, någonsin hade varit redo för att jag skulle skriva.
