Bilen saktade in. Vi var framme. Blackwell-byggnaden reste sig mot natthimlen, en majestätisk siluett av sten, gargoyler och intrikata fönsterbågar. Utanför entrén blixtrade kameror.
“Redo, min älskade?” viskade Christian, och hans röst fick en oväntad mjukhet. Han lade sin hand på min ryggslut, precis där klänningens tyg slutade. Värmen från hans hand skickade en rysning längs min ryggrad.
“Redo,” svarade jag.
När vi klev ur bilen exploderade kamerablixtarna. Christian höll mig nära, hans hand ett stadigt ankare i kaoset. Jag log, sträckte på nacken och lät safiren fånga ljuset. Jag kände mig oövervinnelig.
Del 4: Konfrontationen i Balsalen
Balsalen på översta våningen var en dröm i guld och kristall. Orkestern spelade jazz, och Chicagos elit minglade med champagneglas i händerna. Christian guidade mig genom folkmassan. Han presenterade mig för borgmästaren, för investerare och företagsledare. “Min fru, Gabriella,” sa han varje gång, och varje gång kändes det mindre som en lögn och mer som ett märkligt faktum.
Vi hade precis tagit varsitt glas champagne när jag hörde en röst skära genom bruset.
“Gabriella?!”
Jag vände mig om. Där stod Britney. Hon bar en paljettklänning som såg alldeles för desperat ut för tillställningen, och vid hennes sida stod hennes fästman, Todd, som såg ut som om han precis svalt en citron. Britneys ögon var uppspärrade. Hon stirrade på min klänning, på Christian, och till slut, på halsbandet.
“Vad… vad gör du här?” stammade hon. “Och vem släppte in dig?”
Christian klev fram, bara en halv meter, men det räckte för att få Todd att rygga tillbaka.
“Jag tror inte att vi har blivit formellt presenterade,” sa Christian med en röst som var len som silke men vass som krossat glas. “Jag är Christian Vance. Och du talar med min fru.”
Britneys käke föll. “Fru? Det är omöjligt. Gabriella är… hon är min lillasyster. Hon har inget liv. Hon jobbar i ett dammigt arkiv och bor i en etta!”
“Och ändå,” sa Christian och lade armen om mig, “står hon här, bär ett antikt mästerverk värderat till mer än ditt framtida hus, och är gift med mig. Livet är fullt av överraskningar, eller hur?”
Todd drog nervöst i Britneys arm. “Älskling, låt oss gå…”
“Nej!” fräste Britney och stirrade hatiskt på mig. “Det här är ett skämt. Du är fortfarande bara Gabriella. Du kan inte spela med i den här ligan.”
Jag kände hur jag alltid brukade krympa när hon använde den tonen. Men inte ikväll. Jag tittade lugnt på min syster.
“Du har rätt i en sak, Britney,” sa jag, och min egen röst lät främmande för mig, stark och klar. “Jag är Gabriella. Men jag är inte din skugga längre. Jag hoppas att du får en trevlig kväll.”
Jag vände mig bort från henne och mötte Christians blick. Han log, ett äkta, farligt leende. Utan ett ord till Britney ledde han mig vidare in i rummet, och lämnade min syster stum av chock bland stadens mäktigaste människor.
Del 5: Ägaren och Arkivarien
“Där är han,” muttrade Christian plötsligt.
Arthur Blackwell var en äldre herre med vitt hår, skarp blick och en hållning som skvallrade om årtionden av envishet. Han stod nära ett av de enorma fönstren och betraktade rummet med illa dold skepsis.
Christian och jag närmade oss.
“Herr Blackwell,” sa Christian. “Tack för att vi fick komma. Det är en magnifik byggnad.”
Arthur fnös. “Spara smickret, Vance. Jag vet varför du är här. Du vill sätta dina klor i mitt hus, riva ut själen, bygga lyxiga takvåningar och sälja dem till utlänningar som aldrig ens kommer att bo här.”
“Jag har stor respekt för byggnadens arv,” försökte Christian.
“Skitsnack,” sa Arthur. Han vände blicken mot mig. “Och vem är detta? Ännu en advokat i förklädnad?”
“Detta är min fru, Gabriella Vance,” sa Christian lugnt.
Arthur granskade mig från topp till tå, hans ögon smalnade. “Är du också här för att berätta för mig hur fantastiskt det vore att modernisera min lobby?”
Jag tittade ut genom fönstret, sedan upp mot det snidade taket. Jag tog ett djupt andetag, lät min utbildning och min passion ta över.
“Faktum är, herr Blackwell,” började jag, “att det vore ett brott att modernisera lobbyn. Terrazzogolvet där nere lades av italienska immigranter 1923, och mönstret är unikt – det skildrar Chicagos återuppbyggnad efter den stora branden. Men det jag älskar mest med den här byggnaden är inte insidan.”
Arthur höjde ett ögonbryn. “Jaså?”
“Gargoylerna på taket,” sa jag och mötte hans blick. “De flesta arkitekter på den tiden riktade stenansiktena mot öster, mot Lake Michigan, mot framtiden och Europa. Men dina gargoyler tittar västerut. Mot de vidsträckta slätterna. Mot det okända, det vilda och det ursprungliga USA. De symboliserar att Chicago inte bara är en hamnstad, utan hjärtat av den amerikanska kontinenten.”
Arthur Blackwell blev helt tyst. Handen som höll hans whiskeyglas sänktes långsamt.
