Jag såg på honom.

Han tittade omedelbart bort.

Emily lämnade tillbaka telefonen. Hennes händer skakade inte längre.

”Jag behöver ta min son uppför trappan.”

”Vräkningsmeddelandet är ogiltigt”, sa jag.

Rourke öppnade munnen.

Jag såg på honom.

Han stängde den igen.

Emily skakade på huvudet.

”Jag stannar inte här.”

”Har du någon annanstans?”

Pausen varade för länge.

”Jag kommer på något.”

”Nej.”

Hennes ögon snappade till mina.

Jag hade talat med mördare med mindre kraft än jag använde på det enda ordet, och jag ångrade det i samma sekund som jag såg henne spänna sig.

Jag mjukade upp tonen.

”Din son behöver ett torrt rum och ren luft i natt. Jag känner en läkare som kan undersöka honom. Inga förpliktelser. Inga villkor.”

Hon skrattade en gång.

Ett bittert ljud.

”Män säger alltid det precis innan villkoren dyker upp.”

Rimligt.

”Lita då inte på mig”, sa jag. ”Lita på det faktum att jag ogillar din make mer än jag vill ha något från dig.”

För en bråkdel av en sekund fick jag nästan ett leende.

Nästan.

Oliver drog i hennes ärm.

”Mamma, jag är kall.”

Det avgjorde saken.

Emily såg på honom.

Sedan på byggnaden.

Sedan på mig.

”En natt.”

”En natt.”

”Och jag behåller min telefon.”

”Den tillhör dig.”

”Och du pratar inte till min son som om du är hans pappa.”

Det träffade något inuti mig jag inte hade förväntat mig.

”Det kommer jag inte.”

Hon nickade en gång.

Jag vände mig till Rourke.

”Du kommer att dra tillbaka meddelandet. Du kommer att ta bort varje förseningsavgift. Du kommer att låta möglet behandlas före morgonen.”

Han nickade omedelbart.

”Självklart.”

”Och om du kontaktar David Carter innan jag gör det, kommer jag att köpa varje byggnad du äger och reducera ditt liv till en förvaringsgarderob.”

Hans ansikte ryckte till.

”Förstått.”

Emilys lägenhet såg värre ut inifrån än korridoren utanför.

Det första jag märkte var lukten.

Fuktiga väggar.

Blekmedel.

Gammal matta.

Det andra jag märkte var hur ordentligt allt var.

Fattigdom blir rörig när människor slutar kämpa mot den.

Emily hade inte slutat.

Soffan var utsliten men täckt med en ren filt. Disken torkade prydligt bredvid diskhon. Barnböcker stod i en rad bredvid en trasig lampa. På kylskåpet, fastsatt av en dinosauriemagnet, hängde en teckning av tre streckgubbar.

Mamma.

Ollie.

Pappa.

Davids streckgubbe bar ett enormt fyrkantigt leende.

Det fick mig att hata honom mer än någonting annat.

Emily packade snabbt.

Inte som någon som lämnar hemmet.

Som någon som flyr från en brinnande byggnad.

Två uppsättningar pyjamas för Oliver.

Medicin.

En stoppad räv som saknade ett öga.

En mapp full med dokument.

Ett inramat bröllopsfoto hon stirrade på i en lång sekund innan hon vände det med ansiktet nedåt.

Hon kom på mig med att märka.

”Inte göra det.”

”Jag gjorde inte.”

”Det var du på väg att göra.”

Det var jag inte.

Men jag förtjänade förmodligen anklagelsen.

Oliver stod bredvid mig i vardagsrummet och studerade min kappa.

”Är du en dålig man?” frågade han.

Emily frös i sovrumsdörren.

Jag såg ner på honom.

Barn hade en gåva för att skära igenom varje lögn vuxna svepte in sig i.

”Ja.”

Oliver funderade på det.

”Är du dålig mot mammor?”

”Nej.”

”Är du dålig mot barn?”

”Nej.”

”Är du dålig mot hyresvärdar?”

Emily gav ifrån sig ett strypt ljud som lät misstänkt likt skratt.

Jag kastade en blick mot henne.

”För i natt”, sa jag till Oliver, ”ja.”

Han nickade, nöjd.

”Okej.”

Det var där mina problem började.

För jag borde ha gått därifrån då.

Jag borde ha satt dem på ett hotell under ett falskt namn, betalat räkningen, tyst förintat David Carter och återvänt till mörkret där jag hörde hemma.

Istället körde jag dem dit själv.

Min Mercedes bar doften av läder, regnvatten och apotekspåsen som vilade i Emilys knä. Oliver sov inom några minuter, sin stoppade räv hårt tryckt mot bröstet.

Emily satt i baksätet med honom.

Inte bredvid mig.

Ett annat klokt beslut.

Genom backspegeln iakttog jag henne när staden passerade i suddiga linjer av vått guld och rött.

Hon grät inte.

Det oroade mig mer än tårar skulle ha gjort.

”Vart ska vi?” frågade hon.

”Ett hotell jag äger.”

”Självklart äger du ett hotell.”

”Jag äger flera.”

”Måste vara skönt.”

”Nej.”

Först då såg hon på mig.

Jag höll blicken fäst vid vägen.

”Det är användbart”, sa jag.

Hon vände ansiktet tillbaka mot fönstret. ”Det låter ensamt.”

Jag sa ingenting.

För det var det.

På Veyron Hotel såg chefen mig komma in med Oliver i min famn och var smart nog att inte ställa frågor. Emily följde tätt bakom, mappen fortfarande kramad mot sig.

Sviten på tolfte våningen var fylld med mjuk belysning, frisk luft, plyschmattor och en utsikt över Chicago som glittrade som om den aldrig hade skadat en själ.

Emily pausade precis utanför dörröppningen.