Men stående där i det ösande regnet, tre inhalatorer greppade i ena handen och Emily Carters krossade iPhone i den andra, var mitt rykte det sista jag tänkte på.
Min uppmärksamhet var fäst vid den lilla pojken som kikade ut bakom sin mamma.
Han kunde inte vara äldre än sex.
Liten.
Blek.
Fuktigt brunt hår klistrade sig mot hans panna.
Hans bröst pumpade för snabbt, varje andetag lät som om det var tvunget att klösa sig fram genom glasskärvor.
Emily märkte att hyresvärden stirrade förbi henne.
Hon vände sig om.
Hennes ögon mötte mina.
Ett kort ögonblick korsade förvirring hennes ansikte.
Sedan rädsla.
Den reaktionen borde inte ha påverkat mig.
Ändå gjorde den det.
”Mr. Vale”, sa hyresvärden och tvingade fram ett leende som skakade i hörnen. ”Jag var inte medveten om att du hade någon koppling till den här fastigheten.”
”Det har jag inte”, svarade jag.
Lättnad blinkade över hans ansikte.
I mindre än en sekund.
”Än.”
Emily stramade åt sitt grepp om sin son. ”Vem är du?”
Jag närmade mig försiktigt och sträckte ut apotekspåsen.
”Mitt namn är Marcus Vale. Du glömde något på pantbanken.”
Hennes ögon sänktes mot påsen.
Hon gjorde ingen ansats att ta den.
Smart.
”Jag lämnade ingenting där”, sa hon.
”Se då på detta som att det återlämnas ändå.”
Pojken vek sig dubbel av en hård hosta, ett ljud så grovt att det böjde hans lilla kropp framåt.
Emily föll omedelbart ner bredvid honom, panik tände hennes ansikte.
”Oliver, andas. Älskling, titta på mig. In genom näsan—”
”Han behöver den här”, sa jag.
Jag öppnade påsen och tog ut en inhalator.
Emily stirrade på den som om jag hade placerat ett mirakel i min hand.
”Hur visste du—”
”Det finns ingen tid.”
Hon tvekade bara ett ögonblick innan hon grep den.
Hon skakade den, fäste den vid distansen från sin kappficka och guidade den mot sin son.
”Andas in, Ollie. Bra. Igen.”
Pojken lydde, hans små fingrar lindade runt hennes.
Ett andetag.
Sedan ett till.
Sedan ett till.
Den hemska visslingen i hans bröst lättade sakta.
Emily slöt ögonen kort, och jag såg lättnad nästan bryta sönder henne.
Nästan.
Hon höll ihop sig själv på det sätt som desperata människor ofta gör—inte för att de är starka, utan för att någon mindre är beroende av dem.
Hyresvärden harklade sig.
”Nu när ungen är okej har vi fortfarande en sak att ta hand om.”
Jag vände mig sakta mot honom.
Han ryggade tillbaka.
”Vad heter du?” frågade jag.
”Dennis Rourke.”
Jag kände igen det.
Han kontrollerade tre förfallna hyreshus på South Side genom lager av skalbolag och hade ett rykte om att lägga på förseningsavgifter som en ockrare förklädd till fastighetsförvaltare.
”Hur mycket är hon skyldig?”
Rourke kastade en blick på Emily och sedan tillbaka på mig. ”Två månader. Plus straffavgifter. Plus domstolsavgifter. Plus—”
”Hur mycket?”
Han svalde hårt. ”Tretusentåttahundra.”
Emily blev blek. ”Det är inte sant. Min hyra är elvahundra. Jag ligger efter en månad och en del av en annan.”
Rourke ryckte på axlarna. ”Avgifter läggs på.”
Jag log.
Inte trevligt.
”Avgifter försvinner också.”
Regnet smattrade mot trottoaren mellan oss.
Rourke förstod exakt vad jag menade.
Män som han gjorde alltid det.
De tillbringade år med att mobba människor som inte kunde slå tillbaka.
Sedan en dag steg någon större in i bilden, och plötsligt kom de ihåg hur bräckligt allt egentligen var.
Han sänkte rösten. ”Mr. Vale, vi kanske borde diskutera detta någonstans privat.”
”Nej.”
”Marcus”, sa Emily oväntat.
Att höra mitt namn i hennes röst fångade mig på sängen.
Generad brände under hennes utmattning när hon såg på mig. ”Du behöver inte göra det här.”
”Jag vet.”
”Det är precis vad jag menar.”
Jag såg mot Oliver.
Hans andning hade börjat stabiliseras.
Hans små fingrar klamrade sig fortfarande fast vid hennes ärm.
”Nej”, sa jag. ”Det är min poäng.”
Rourke skiftade obekvämt. ”Hörru, jag visste inte att ungen var sjuk.”
”Du såg honom hosta.”
”Han hostar alltid.”
Emily lyfte hakan. ”För att det finns mögel i sovrummet.”
Mina ögon återvände till Rourke.
Han gav ifrån sig ett tunt skratt. ”Det är en gammal byggnad.”
”Det är en stämning”, sa jag.
Hans leende försvann.
Emily såg på mig. ”Du är advokat?”
”Nej.”
Konstigt nog tycktes det oroa henne ännu mer.
Jag drog fram min telefon ur kappan.
”Nico.”
Min chaufför, livvakt och tillfälliga problemlösare svarade innan andra ringsignalen slutade.
”Boss?”
”Jag är på 418 Callaway. Ta reda på vem som äger den här byggnaden. Den verkliga ägaren, inte pappersarbetet.”
En kort paus.
”Den adressen tillhör Rourke Management.”
”Jag sa den verkliga ägaren.”
”Ge mig fem minuter.”
Jag avslutade samtalet.
Rourke såg ut som om han ville fly, men arrogans och dumhet höll honom rotad på plats.
”Mr. Vale, med all respekt, det här är inte din angelägenhet.”
”Jag bestämmer vad som blir min angelägenhet.”
