– Välkommen tillbaka, sa hon när jag närmade mig kassan. Utan… sällskap den här gången? – Bara min väninna i dag, svarade jag och log tillbaka. Och jag lovar att vi faktiskt ska beställa något från menyn. Servitrisen skrattade lågt. – Jag bjuder på kaffet i dag, sa hon och blinkade konspiratoriskt. Som plåster på såren. Jag har jobbat här i tre år och jag har aldrig, jag menar aldrig, sett någon duka upp sin egen matsäck på det där sättet. Du skötte det snyggt.
Jag slog mig ner vid ett bord lite längre in i lokalen. Lena var sen, som vanligt. Jag tog fram en bok ur väskan, men i stället för att läsa satt jag och betraktade människorna runt omkring mig. Vid bordet bredvid satt en man i min ålder. Han hade en tjock, stickad tröja och var djupt försjunken i en anteckningsbok. Han hade ingen telefon framme, inget stressat kroppsspråk. Bara en penna som rörde sig mjukt över papperet och en halvdrucken kopp te bredvid sig.
Plötsligt råkade han stöta till sitt bord med knät när han skulle byta ställning, och tekoppen vinglade till. Några droppar spilldes ut på bordsskivan. Han suckade tyst, såg sig omkring efter servetter, och våra blickar möttes.
– Ursäkta, har du möjligtvis en extra pappersnäsduk? frågade han med en mörk, behaglig röst. Jag log och räckte över den oanvända servetten från min egen kaffekopp. – Tack, sa han och torkade snabbt upp teet. Det är farligt att bli för engagerad i sina tankar. Verkligheten tenderar att göra sig påmind på de mest klumpiga sätt. – Vad är det du skriver på som är så fängslande? frågade jag, överraskad över min egen framåtanda. För en vecka sedan hade jag suttit stel som en pinne och analyserat varje ord innan jag uttalade det. Nu flöt samtalet bara på.
Han log, ett varmt leende som nådde hela vägen upp till hans ögon. De små kråksparkarna i ögonvrårna skvallrade om att han skrattade ofta. – Jag är arkitekt, svarade han. Jag försöker skissa på en ombyggnad av ett gammalt bibliotek, men byggnaden envisas med att bråka med mina moderna idéer. Jag heter förresten Tomas. – Jag heter… började jag, men avbröts av att kafédörren flögs upp.
Lena stormade in, rödblommig om kinderna och med blött hår, viftande med en liten papperspåse. – Förlåt! ropade hon över halva lokalen. Bussarna stod helt stilla, jag var tvungen att springa sista biten! Men titta vad jag hittade på vägen hit! Hon slängde sig ner på stolen mittemot mig, helt andfådd, och slängde upp papperspåsen på bordet. – Vad är det där? frågade jag och kände ett skratt bubbla upp i halsen. Lena drog dramatiskt upp en folieinlindad fyrkant ur påsen och smällde den i bordet. – En macka med falukorv! Förklarade hon stolt. Från bensinmacken runt hörnet. Tänkte att vi kunde behöva lite riktig mat, du vet, ifall vi skulle bli misstagna för tallriksflickor!
Vi brast båda ut i ett gapskratt som ekade i kaféet. Jag skrattade så jag fick kramp i magen, Lena grät av skratt och torkade sig under ögonen. Tomas vid bordet bredvid tittade oförstående på oss, men han log ändå, smittad av vår glädje. – Förlåt, sa jag till Tomas när jag äntligen fick tillbaka andan, och pekade på foliepaketet. Det är en lång, väldigt absurd historia. – Jag har all tid i världen, svarade Tomas och lade ifrån sig pennan. Och jag älskar absurda historier. Får jag bjuda på en riktig fika medan ni berättar? Jag lovar att betala, och jag ställer inga krav på att ni ska ha med egen korv.
Jag tittade på Lena, som genast gav mig en menande och uppmuntrande blick, och sedan tillbaka på Tomas. Skrynklan mellan mina ögonbryn, den jag bekymrat mig så mycket över, fanns säkert där när jag log stort, men det spelade ingen roll längre. Jag kände mig vackrare än på väldigt länge.
