— Egentligen bad jag inte om att du skulle betala min beställning, sa jag lugnt.

Jag tänkte betala själv.

Han viftade nonchalant med handen som om han körde bort en envis insekt.

— Alla säger så i början.

Och sedan visar det sig att plånboken ligger hemma.

Jag känner till de där tricken.

Och det var just i det ögonblicket som något inom mig slutgiltigt kopplade om.

För en minut sedan försökte jag förstå honom, hitta en ursäkt, hitta de rätta orden.

Och nu blev det tyst och tomt inuti, som om någon burit ut alla möbler ur rummet.

Jag flyttade blicken till hans smörgås.

Korven längs kanterna hade redan torkat lite och krökt sig.

Brödskivorna var ojämnt skurna.

På folien fanns feta fingeravtryck kvar.

Jag tog väskan från stolsryggen och reste mig lugnt.

— Smaklig måltid, sa jag.

Hans ansikte förändrades omedelbart.

Läpparna ryckte nervöst, ögonbrynen drogs ihop över näsroten, näsborrarna vidgades.

Han kastade sig plötsligt framåt och stolen gnisslade klagande.

— Vart har du tänkt gå? blev rösten hård.

Tänker du bara gå så där?

Jag tog redan på mig kappan.

Händerna hittade inte ärmarna direkt, men jag dröjde medvetet.

Att skynda sig skulle betyda att hans ord sårade mig.

— Jag visste det! ropade han efter mig.

Alla är likadana!

Bara “tallriksflickor”!

Bara för att få något!

Folk runtomkring började vända sig om.

Ett ungt par vid disken, en kvinna med en bärbar dator vid väggen, en servitris med en bricka — alla tittade åt vårt håll.

Jag ville försvinna, sjunka genom golvet, men jag fortsatte gå.

Ryggen rak, hakan uppåt, steg för steg mot dörren.

— Du kommer fortfarande ihåg mina ord! ropade han avslutningsvis.

Riktiga män går inte att hitta med ljus och lykta numera, och ni bara rynkar på näsan!

Dörren stängdes bakom min rygg och hans röst tystnade omedelbart.

Det duggregnade ute.

Jag stod under caféets skärmtak med uppknäppt kappa och kunde inte klara av knapparna.

Fingrarna darrade och slirade.

I halsen satt en märklig torr klump som påminde om den skrynkliga folien från den där smörgåsen.

Jag gick långsamt till tunnelbanan, satte mig på en bänk vid ingången och tog fram telefonen.

Lena hann skriva fyra meddelanden:

”Nå, hur går det?”

”Snygg?”

”Vad beställde ni?”

”Vart ska ni gå efter caféet?”

Jag började svara flera gånger, raderade det och skrev igen.

Till slut skrev jag bara ett ord:

”Smörgås”.

Nästan direkt kom svaret:

”Vad menar du?”

Jag skrev:

”Han tog med en smörgås i en plastpåse till dejten. Vitt bröd och falukorv. Och förklarade att bara ‘tallriksflickor’ går på café.”

Lena skrev ingenting på en minut.

Jag såg hur ikonen för textinmatning dök upp och försvann.

Slutligen kom meddelandet:

”Sitt kvar. Jag är på väg. Vi ska dricka vin och skratta.”

Jag lutade mig tillbaka mot bänkryggen och tittade på den grå himlen.

Regndroppar flög snett förbi gatlyktan.

Och först då förstod jag att jag hade hållit axlarna spända hela tiden, som om jag väntade på ett slag.

Sakta började det släppa inom mig.

En flicka med en pappersmugg kaffe gick förbi.

Jag följde henne med blicken.

Vanligt kaffe för avhämtning.

Och av någon anledning var det ingen som kallade henne för “tallriksflicka”.

Och sedan skrattade jag oväntat.

Tyst, nästan ljudlöst.

I två år hade jag varit rädd för att gå på dejt igen.

Jag var orolig för att jag glömt hur man faller män i smaken, att jag skulle säga något fel, att den där nya rynkan skulle förstöra det första intrycket.

Men det visade sig att det var något helt annat man borde ha varit rädd för.

En smörgås med falukorv, inslagen i folie.

Lena kom fram en halvtimme senare.

Genomblöt, utan paraply, med en stor påse från affären, inuti vilken det klirrade glatt.

— Nå så, berätta! krävde hon medan hon dumpade ner sig bredvid.

Jag vill ha alla detaljer.

Jag började berätta.

Först spärrade Lena upp ögonen.

Sedan darrade hennes läppar.

Sedan höll hon handen för munnen och tittade på mig över fingrarna.

— “Tallriksflickor”, upprepade hon och höll på att kvävas av skratt.

Nej, men föreställ dig bara!

Vi skrattade så vi grät på den blöta bänken utan att bry oss om förbipasserandes förvånade blickar.

Lena tog fram plastmuggar.

Som det visade sig hade hon som vanligt allt nödvändigt i väskan, inklusive en korkskruv.

— För din skull, sa hon och lyfte muggen.

För att du gick.

Många hade stannat kvar bara av artighet.

Suttit och tittat på när han åt sin smörgås.

Jag föreställde mig den bilden — Pavel mittemot, koncentrerat tuggande på korven, medan smulorna föll ner på servetten — och brast ut i skratt igen så tårarna rann.

Jag kom hem sent.

Jag tvättade mig, bytte om och installerade mig i köket.

Katten hoppade direkt upp i mitt knä och stötte pannan mot min handflata.