Men Clara hade frågat, och han hade lärt sig att hon värderade ärlighet över komfort.

”Jag gör det”, sa han, ”för att jag älskar dig.”

Hon rörde sig inte.

Natten gjorde det.

En häst stampade i stallet.

Vinden gick genom poppelbladen.

I fjärran rullade åskan över kullarna.

Ben höll rösten lugn.

”Jag älskade dig redan innan jag drog upp dig ur leran.”

”Jag visste redan då att det var galenskap, och jag vet att det låter ännu värre nu.”

”Men varje dag sedan dess har gjort det mer verkligt, inte mindre.”

Clarás läppar öppnades lite.

Han fortsatte, för att sluta nu hade varit feghet.

”Jag kräver inget i natt.”

”Inte med Granger över det här huset.”

”Jag säger bara sanningen så att inget mellan oss bygger på antaganden.”

Hon tog ett steg närmare.

Sedan ett till.

När hon talade darrade hennes röst så mycket att den nästan bröt honom.

”Jag har försökt vara förnuftig så hårt jag kunnat.”

”Det låter inte som du.”

Ett blött, förvånat skratt slapp ur henne.

”Det är det inte heller.”

Hon höjde hakan.

”Jag älskar dig också.”

Ben slöt ögonen för en rå sekund.

När han öppnade dem var hon fortfarande där.

”Ska du kyssa mig”, frågade Clara mjukt, ”eller måste jag rädda det här ögonblicket också?”

Han rörde vid hennes ansikte som om hon var något både verkligt och mirakulöst.

Sedan kysste han henne.

Det var inte en kyss som stjäl.

Det var en som känner igen.

Först långsamt, nästan misstroget, sedan djupare eftersom ingen av dem längre ville låtsas.

Clarás händer gick upp till hans axlar.

Ben kände hur verandan, mörkret och hela den snurrande världen försvann under den enkla vissheten i hennes mun.

När de till slut släppte varandra vilade hennes panna mot hans.

”Nu”, viskade hon andfått, ”förstör vi Silas Granger.”

Den verkliga sprickan kom med regnet.

September hade varit så torr att människor redan läste himlen som kartor.

Sedan rullade moln över mesas en måndagseftermiddag, blåsvarta och svullna.

Alla på Granger-markerna såg upp.

Innan stormen bröt ut skickades Ben till huvudhuset med inventarielistor.

Silas var inte på sitt kontor.

Dörren stod öppen.

På skrivbordet låg en järnvägskarta markerad med röd blyerts.

Linjen korsade exakt Whitakers södra äng, precis som Ben fruktat.

Bredvid kartan låg ett kontraktsutkast och ett andra dokument med Walters gamla underskrift, medan texten ovanför var skriven med mörkare bläck än signaturen under.

Ändrat.

Tydligt som synd.

Ben hade just sträckt sig efter papperet när Chets röst hördes bakom honom.

”Du har alltid haft dålig känsla för timing.”

Ben vände sig om.

Chet stod i dörröppningen med två drängar bakom sig, och Silas längre bak i korridoren, långsamt närmande sig.

Silas suckade som om han var besviken på ett barn.

”Jag hoppades att du åtminstone skulle förbli sentimental, Calloway.”

”Stöld är svårare att förlåta.”

”Du förfalskade det där dokumentet.”

Silas log.

”Bevisa det.”

Ben hade kanske försökt, men en av männen slog honom bakifrån innan han hann vända sig helt.

Slaget fick honom på knä.

Chet slog honom i revbenen.

När Ben reste sig igen stod tre män runt honom och kartan var borta från bordet.

De låste in honom i det gamla seldonsförrådet medan stormen byggdes upp.

Vid solnedgången öppnade en stalldräng vid namn Eli regeln.

Femton år gammal, bara ben och nerver, viskade han: ”Mr Granger och Chet har tagit sprängmedel till Whitaker-marken.”

”Jag hörde dem säga att om bäcken svämmar över i natt så spolas den nedre ängen bort, och ingen kommer någonsin mer bråka om ägande.”

Ben tvekade inte en sekund.

Han sadlade den första häst han kunde hitta och red rakt in i stormen.

Regnet kom halvvägs—tunga, sneda droppar som på en minut blev en vägg.

Blixten slet upp himlen.

Cottonwood-bäcken, normalt långsam i slutet av sommaren, började dåna.

När Ben nådde Whitaker-gården stod tant Evelyn på verandan och skrek över åskan.

Walter hade redan gett sig av mot södra ängen.

Clara försökte, i regnjacka och ridbyxor, ta sig upp på sin häst.

”Våga inte säga åt mig att stanna”, fräste hon innan Ben hann säga något.

Han hade nästan skrattat om inte rädslan hade snört åt bröstet.

Tillsammans red de ut i stormen.

Vid övergången vid bäckens vadställe flackade lanternljuset vilt i regnet.

Walter slogs i leran vid stranden med en av Grangers män.

En vagn full av sprängämnen stod snett bredvid cottonwood-träden.

Silas vrålade order från sin häst.

Chet grep tag i Claras arm i samma ögonblick som hon steg av och drog henne mot de uppmätta gränspålarna som slagits ner i marken nära den översvämmade kanten.

”Skriv under!” skrek han.

”Nu, innan den här platsen spolas bort och din familj ändå förlorar allt!”

Clara vände sig tvärt om och körde in armbågen i hans käke.

Chet stapplade, svor och grep efter henne igen.

Ben gick lågt och snabbt på honom.