Han log nästan. ”Jag är fortfarande bra med ett rep.”

”Det är något.”

Han satt upp. Hon stod kvar i trädgården, månljuset fångade linjen av hennes kind.

”När får jag träffa dig igen?” frågade han innan han hann låta bli.

Claras mun öppnades lite, kanske överraskad av hans direkthet.

Sedan sa hon: ”Det beror på, herr Calloway. På vad du gör härnäst.”

För första gången på flera år red Ben bort från ett hus utan att vilja fortsätta rida.

Silas Granger visade sig vara exakt den sorts man Ben omedelbart misstrodde.

Lång, silverhårig, polerad som en bankman och dubbelt så kall, styrde han ranchen från ett stort tvåvåningshus öster om Silver Hollow och talade till människor som om varje själ hade ett marknadspris.

Hans son Chet var en yngre, högljuddare version—snygg på det självgoda sätt som svaga män ofta är, med ett leende som antydde ägande.

Inom två dagar märkte Ben att rancharbetarna var rädda för Silas och bara skrattade åt Chet när Chet såg på.

På den tredje dagen förstod Ben att jobberbjudandet aldrig egentligen hade handlat om hästar.

”Du har en soldats ansikte,” sa Silas en kväll, stående på verandan medan solen sjönk blodröd bakom mesorna.

”Det hjälper med män som förväxlar vänlighet med förhandlingsbarhet.”

Ben lutade sig mot en verandastolpe och sa inget.

Silas tog en klunk whisky. ”Whitakers är sentimentala när det gäller den där södra betesmarken.

Dumt egentligen. Bäckövergången är mer värd för transport än för magert gräs.”

Där var det.

Inga boskap. Ingen skuld.

Transport.

Järnvägsmätningen som alla i området viskade om hade tydligen också nått Granger.

Ben höll rösten lugn. ”Gör då ett rättvist erbjudande.”

Silas log som en kniv. ”Rättvisa erbjudanden är för jämlikar. Gäldenärer behöver press.”

Ben kände hur något inom honom hårdnade.

Den söndagen red han ändå till Whitakers.

Clara kom ut för att möta honom, men den här gången sprang hon inte. Hennes ansikte lyste först upp och blev sedan återhållsamt.

”Du kom.”

”Jag sa att jag skulle.”

”Du sa också att du skulle hjälpa.”

”Det gör jag.”

Hon korsade armarna. ”Genom att arbeta för honom?”

Det hade varit lättare om hon hade skrikit. Lättare om hon hade anklagat honom i vrede i stället för med besvikelse.

Ben steg av långsamt. ”Jag måste veta vad han planerar innan jag kan stoppa honom.”

”Eller innan du bestämmer dig för att han betalar tillräckligt bra för att du inte ska lägga dig i.”

Det träffade. Och hon visste det.

Clara såg bort först, smärtan flammade till över hennes ansikte nästan genast. ”Förlåt. Det var orättvist.”

”Nej,” sa Ben. ”Det var berättigad misstänksamhet.”

Hon nickade en gång.

Faster Evelyn skickade dem för att plocka rölleka och mynta vid bäcken—så nära ett tillstånd de kunde få under omständigheterna.

De gick sida vid sida genom högt gräs och popplarnas skugga, först nästan tysta.

Till slut talade Clara. ”Chet Granger friade till mig igen förra månaden.”

Ben stannade.

Hon höll blicken framåt. ”Han framställde det som omsorg om vår skuld.

Han sa att ett äktenskap skulle lösa allt. Att jag skulle vara säkrare i hans hus än hos en familj som är för fattig för att skydda mig.”

Bens händer blev hårda vid hans sidor. ”Och vad sa du?”

”Att om han ville ha mitt svar, fick han fråga på större avstånd.”

Det fick honom nästan att skratta.

Nästan.

”Clara.”

Hon vände sig då om.

”Om han rör dig—”

”Jag vet,” sa hon mjukt. ”Du skulle bryta honom.”

Ben såg på hennes ansikte, beslutsamheten där, och valde ärlighet ännu en gång.

”Ja.”

Ordet hängde kvar mellan dem.

Något i hennes blick blev varmare. ”Bara så att det är sagt—det är inte det mest lugnande du kunde ha sagt.”

”Det är det mest ärliga.”

Och där var det igen—den där fruktansvärda, omöjliga förståelsen som kom snabbare än sunt förnuft kunde godkänna.

Under de följande sex veckorna gav misstänksamheten gradvis vika för tillit.

Ben arbetade på Grangers ranch om dagarna, tämjde hästar och lyssnade noga.

Han hörde namnet på en järnvägsingenjör från Denver. Han hörde tal om fraktlinjer och depåmark.

Han såg papper på Silas skrivbord som inte hade något med boskap att göra och allt med spekulation.

På söndagar och lediga kvällar red han till Whitakers. Han lagade ett gångjärn på ladan.

Han fixade staketet. Han bar lådor åt faster Evelyn och red med Clara till staden för att köpa lampolja och mjöl.

Han lärde sig att hon kunde känna igen växter på deras doft i mörkret.

Hon lärde sig att han snidade små djur i cederträ när han inte kunde sova.

Han upptäckte att hon skrattade inte för att livet hade varit lätt, utan för att hon hade begravt för mycket för att slösa andedräkt på bitterhet förklädd till visdom.

Under en kyrkfest i augusti såg halva staden på när de dansade under lyktor som var upphängda mellan popplarna.