Jag tittade på mina händer, täckta av tvålskum, och sedan ut genom fönstret mot den mörka himlen. Livet hade gett mig stormar, det hade gett mig tårar och nätter av bottenlös förtvivlan. Men det hade också gett mig en styrka jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag hade byggt min egen fästning, skapat min egen trygghet. Jag visste inte vad framtiden skulle föra med sig – om Elias skulle bli något mer än en vän, om kulturcentret skulle bli mitt stora genombrott, eller vilka nya utmaningar som låg och väntade runt hörnet.
Och för första gången var det okej att inte veta. Jag andades in djupt, kände hur luften fyllde mina lungor, och log mot min egen spegelbild i det mörka fönsterglaset. Jag var redo för allt.
