Han flackade med blicken. — Det var inte lätt. Jag startade ett eget företag. Det gick i konkurs. Jag bodde utomlands ett tag, i Spanien. Träffade folk. Levde livet. Men oavsett var jag var, eller vem jag var med… så kändes det tomt. Det tog tid för mig att inse att det jag flydde från var precis det jag egentligen behövde. Mitt hem. Dig.
Jag tittade på hans händer. Samma händer som en gång hade hållit om mig, samma händer som hade packat en resväska i tystnad medan jag grät i sovrummet. — Du träffade folk, sa jag och fångade hans blick. Eller menar du att du träffade henne?
Han ryckte till, som om jag hade slagit honom. — Vad menar du?
— Tror du att jag är dum, Anton? Tror du att jag bodde i en grotta under det första året? Sveta såg dig med henne på flygplatsen. En tjugotvåårig tjej. Du flydde inte från rutinen, du flydde från att bli äldre. Du ville leka oavsett priset.
Han svalde hårt och såg ner i sin kaffekopp. — Det… det betydde ingenting. Det var ett misstag. En illusion. Det höll i knappt två år. Hon förstod mig inte som du gjorde, Natasja. Hon fanns inte där när det blev tufft.
Jag kände ett plötsligt, nästan brutalt behov av att skratta. Det var så klassiskt. Det var så patetiskt. — Och det förväntade du dig att jag skulle göra? Finnas där när det blev tufft? Anton, när du lämnade mig, lämnade du mig med ett bolån på tre miljoner kronor. Du betalade inte en enda krona. Du svarade inte ens på bankens brev. Jag var tvungen att ta extrajobb. Jag sålde min bil. Jag tömde alla mina besparingar, pengar vi skulle ha använt till vår drömresa till Italien, för att inte förlora lägenheten. Jag levde på nudlar och havregrynsgröt i ett helt år.
— Pengar kan vi lösa, sa han snabbt, nästan avfärdande. Jag har ett bra jobb nu. Jag kan betala tillbaka dig. Hälften av allt. Mer än hälften! Jag vill komma hem, Natasja. Jag har gått färdigt nu. Jag är redo att börja om. Vi kan stryka ett streck över de här fem åren.
Där var det igen. Jag har gått färdigt. Jag lutade mig bakåt och tittade på honom som om han vore en främling. Och sanningen var, han var en främling. Mannen framför mig var en relik från ett förflutet jag redan hade begravt och sörjt färdigt.
— Du förstår verkligen inte, eller hur? sa jag mjukt, nästan sorgset. Du tror att jag har suttit här i fem år, frusen i tiden, och bara väntat på att du skulle “gå färdigt”. Du tror att mitt liv varit ett väntrum fram tills den dagen du behagade kliva in genom dörren igen med en bukett vita krysantemum.
— Natasja, snälla…
— Anton, lyssna på mig noga. Jag hatar dig inte längre. För tre år sedan hatade jag dig så mycket att det gjorde ont att andas. Men nu? Nu känner jag ingenting. Det bolånet du pratar om? Det är betalt. Lägenheten är min. Varje möbel, varje kvadratmeter, varje andetag jag tar där inne är mitt eget. Jag har byggt ett liv som du inte har någon som helst plats i.
Han såg på mig, och för första gången föll masken. Den där självsäkra pojken var borta, ersatt av en medelålders man som plötsligt insåg att han hade spelat bort allt. — Vad säger du? Att det inte finns någon chans? Ingenting alls?
— Ingenting, bekräftade jag. Det finns ingenting kvar av oss. Och ärligt talat, jag är tacksam att du gick. För om du inte hade lämnat mig, hade jag aldrig insett hur stark jag är på egen hand. Du tvingade mig att överleva dig, och i den processen lärde jag mig att leva för mig själv.
Jag reste mig upp. Stolen skrapade mot golvet, ett skarpt ljud som bröt kaféets lågmälda sorl. Jag tog min kappa från ryggstödet.
— Betala för kaffet, Anton. Det är det minsta du kan göra. Och ring aldrig mer min mamma.
Jag vände mig om och gick mot dörren. Jag såg mig inte om en enda gång. När jag klev ut i regnet kände jag ingen kyla. Jag kände bara en överväldigande, berusande frihet. Det var som om en sista, osynlig kedja hade brustit.
Resten av arbetsdagen flöt på i ett märkligt rus av effektivitet. Mina kollegor märkte att jag var ovanligt energisk. När klockan slog fem och jag packade ihop min dator, skickade jag ett kort sms till Sveta: Möt mig på vinbaren på hörnet. Jag bjuder.
