Inuti låg inte bilens värmesystem. Där låg en brand- och vattensäker portfölj av militärklass. Jag drog ut den. Den var tung. Kodlåset bestod av sex siffror. Jag tvekade inte. Jag slog in datumet då Victor hade kört över mitt ben. Det var dagen han trodde att han hade blivit en gud.
Ett grönt ljus blinkade. Låset klickade upp.
Inuti låg en tjock, läderinbunden bok och två krypterade USB-minnen. Jag slog upp boken. Sidorna var fyllda med handskrivna rader, datum, bankkonton i Caymanöarna, Cypern och Schweiz, och namn. Politiska namn. Federala domare. Och överst på listan över de mörkaste affärerna: Karlov. Det fanns detaljerade loggar över Karlovs människohandel, mutor till tulltjänstemän och koordinater till hans gömda leveranser.
Detta var inte bara en reskontra. Det var en atombomb.
Plötsligt hördes ljudet av krossat glas utifrån gränden.
Jag släckte ficklampan omedelbart och frös till is. Genom de smutsiga fönstren såg jag ljuset från taktiska ficklampor svepa över tegelfasaden. Hur hade de hittat mig så snabbt? Drönare? En spårare på båten som de hade scannat innan de anföll stugan? Det spelade ingen roll nu. De var här.
”Sök igenom perimetern,” ekade en röst på ryska utanför. ”Karlov vill ha henne levande om möjligt, men reskontran är prioritet ett.”
Jag stoppade boken och USB-minnena i min vattentäta ryggsäck och spände fast den tight mot ryggen. Jag drog min Glock och rörde mig mot baksidan av garaget. Det fanns en gammal ventilationslucka nära taket som jag hade noterat när jag kom in.
Huvuddörren till garaget exploderade inåt med en öronbedövande smäll. Rök och damm fyllde rummet, åtföljt av ljudet av tunga kängor mot betong. De var minst sex män.
Jag använde en stapel med gamla oljefat för att klättra upp mot ventilationen. Mitt dåliga ben skrek ut i protest, men adrenalinet dövade det värsta. När jag nådde luckan sparkade jag upp den med min friska fot. Ljudet ekade i den tysta byggnaden.
”Där uppe!” skrek en av männen och riktade sin lampa mot mig.
Kulspruteeld slet genom luften och tuggade sönder tegelväggen centimeter från mitt huvud. Jag kastade mig in i den trånga ventilationskanalen precis när en kula snuddade min stövel. Jag ålade mig framåt i mörkret, damm fyllde mina lungor, men jag tillät mig inte att hosta. Jag hade slutat hosta för maktgalna män för länge sedan.
Kanalen ledde ut till garagets platta tak. Jag sparkade upp gallret och rullade ut i den kalla morgonluften. Himlen började färgas svagt lila i öster. Jag sprang hukad över tjärpappen mot kanten som vette mot den angränsande byggnaden. Det var ett gap på nästan två meter. Under mig, på marken, såg jag två av Karlovs män springa runt hörnet för att skära av min flyktväg.
Jag tog sats. Med en rasande kraft sköt jag ifrån med mitt friska ben och flög över avgrunden. Jag landade hårt på nästa tak, rullade över axeln för att dämpa fallet och kom snabbt upp på fötter. Nedanför ropade männen och började skjuta uppåt, men jag var redan utom synhåll.
Jag tog mig ner via en rostig brandstege på baksidan av byggnaden och försvann in i en labyrint av trånga gränder. Efter tjugo minuters zickzackande genom skuggorna nådde jag Volvon. Jag hoppade in, startade motorn och körde iväg lugnt och metodiskt, utan att tända strålkastarna förrän jag var ute på huvudvägen.
Samma eftermiddag satt jag på ett anonymt motellrum nära den kanadensiska gränsen. Den bärbara datorn framför mig tuggade igenom de gigantiska filerna från Victors USB-minnen. Jag hade redan skannat den fysiska boken.
Jag öppnade en krypterad länk till Agent Miller. ”Jag har det. Allt. Karlov, nätverket, de korrupta domarna. Det överförs till din säkra server nu.”
Några sekunder senare kom svaret. ”Mottaget. Mara, det här är… ofattbart. Karlovs män kommer inte att hinna fly. Men du måste försvinna helt. Det här kommer att skaka om hela landet.”
Jag log svagt, stirrade på överföringsbalken som nådde 100 procent, och stängde sedan locket på datorn.
Spelet var över. Victor var i fängelse, för alltid berövad sin makt och nu även sin sista försäkring. Karlov, mannen som trodde han var oantastlig, skulle vakna upp imorgon och upptäcka att FBI, DEA och Interpol höll på att slå in hans dörrar.
Jag reste mig upp och tog min väska. Benet värkte, men det kändes som en påminnelse om att jag levde. Jag kastade nycklarna till Volvon i en papperskorg, tog på mig mina mörka solglasögon och promenerade ut i den klara eftermiddagssolen.
De trodde att jag var ömtålig. En sjuk flicka. En hund i leran. Men de insåg aldrig att flickan som föll i leran stannade där. Det var vargen som reste sig upp.
