Jag nådde båthuset och låste upp det gamla hänglåset med darrande händer. Inuti låg en liten motorbåt, tankad och redo. Det var min nödutgång, finansierad av samma visselblåsarbelöning som köpt huset. Jag lossade tamparna, men stannade plötsligt upp.
Om jag bara flydde, skulle jag tillbringa resten av mitt liv med att se mig över axeln. Karlov hade rätt. Jag behövde hitta Victors reskontra. Jag behövde vända spelet – igen.
En skugga föll över båthusets ingång. En man i mörk regnrock stod där, en pistol med ljuddämpare höjd.
“Flickan,” sa han i en komradio på axeln. “Jag har henne.”
Jag höjde min Glock och sköt. Inte för att döda, utan för att överleva. Kulan träffade träbalken bredvid hans huvud. Han duckade reflexmässigt, och i den sekunden drog jag igång båtmotorn. Den vrålade till liv. Jag slängde mig bakom styrpulpeten och tryckte gasen i botten. Båten sköt ut i det svarta, stormiga vattnet precis när hans kulor splittrade rutorna på båthuset.
När jag styrde båten ut i nattens storm, bort från mitt brinnande fridfulla liv, visste jag vad jag måste göra. Jag skulle inte gömma mig. Jag skulle gräva upp Victors sista hemlighet, och jag skulle använda den för att begrava dem allihop. Spelet var inte över. Det hade bara bytt spelplan.
Stormen vrålade över det svarta vattnet och dränkte ljudet av mina förföljares vapen. Saltvattnet piskade mitt ansikte och blandades med blodet från ett skärsår på min kind – ett minne från träflisorna när dörren till mitt hem hade splittrats. Jag höll båtens ratt med ett järngrepp, knogarna vita i mörkret, medan jag navigerade genom de förrädiska vågorna. Varje gång skrovet slog emot en vågdal sköt en blixt av ren smärta upp genom mitt titanförstärkta ben, men jag vägrade att sakta ner. Att sakta ner innebar döden.
Karlov trodde att han hade trängt in mig i ett hörn. Han trodde att min flykt var en desperat handling av en rädd kvinna. Han hade fel. Flykten var inte ett nederlag; det var början på ett motangrepp. Jag visste vart jag var på väg. Under de månader jag hade levt i stugan hade jag inte bara lyssnat på havet. Jag hade gått igenom varje minne, varje konversation och varje kvitto jag hade sett under min tid med Victor. Rättsmedicinska revisorer vilar aldrig riktigt; våra hjärnor är tränade att hitta de avvikelser som andra missar.
Victor var en man som älskade digital kryptering och moderna banksekretesser, men han var också djupt paranoid. ”Det enda jag litar på, Mara, är det jag kan hålla i handen, det som kan rosta och det som kan blöda,” hade han sagt till mig en natt när han druckit för mycket av sin dyra whisky.
Det fanns en fastighet som inte fanns med i de federala beslagen. En övergiven bilverkstad i utkanten av Seattle, skriven på ett skalbolag som tekniskt sett ägdes av hans avlidna mormor. Ett bolag jag hade hittat ett enda papperskvitto från – en betalning för fastighetsskatt som drogs från ett anonymt konto han trodde var osynligt. Det var där den fysiska reskontran fanns. Det måste vara där.
Efter en timmes brutal båtfärd nådde jag en avsides belägen vik på fastlandet. Jag gömde båten under några överhängande tallgrenar och drog en tung presenning över den. I ett litet, låst förråd vid bryggan, som jag hade hyrt under ett falskt namn (ett av de många jag hade förberett), stod en gammal, mörkgrå Volvo kombi. Den var oansenlig, anonym och hade dubbla bränsletankar.
Jag kastade in min väska på passagerarsätet, satte mig bakom ratten och startade motorn. Värmen från fläktarna började sakta tina mina stela fingrar. Jag tog fram en brännartelefon från handskfacket och matade in en krypterad meddelandesekvens till min enda pålitliga kontakt inom FBI, Agent Miller. ”Fristaden komprometterad. Karlovs män. Jag går efter Victors fysiska reskontra. Vänta på min signal.” Jag bröt sönder SIM-kortet och kastade ut telefonen i mörkret. Nu fanns det ingen återvändo.
Körningen norrut tog nio timmar. Regnet övergick i ett tyst, kallt duggregn när jag äntligen rullade in i det nedgångna industriområdet. Klockan var fyra på morgonen. Området var en kyrkogård för rostiga containrar, övergivna fabriksbyggnader och ogräs som trängde sig upp genom sprucken asfalt.
Victors verkstad låg i slutet av en återvändsgränd. Det var en låg tegelbyggnad med stora, igenspikade plåtdörrar och fönster täckta av smuts och sot. Jag parkerade Volvon två kvarter bort bakom en övergiven diner och gick den sista biten till fots. Min käpp sjönk ner i vattenpölarna, men jag rörde mig ljudlöst. Mitt grepp om min Glock var stadigt under den tunga jackan.
Låset på sidodörren var gammalt men av hög kvalitet. Jag plockade fram mina dyrkar ur väskan. Tre klick senare gled dörren upp med ett svagt gnisslande. Insidan luktade av gammal motorolja, damm och instängd fukt. Jag tände en liten, riktad ficklampa. Ljuskäglan svepte över presenningstäckta bilvrak, staplar med däck och gamla verktygsbänkar.
Var skulle han gömma det?
Jag blundade och försökte tänka som monstret jag hade överlevt. Victor var fåfäng. Han gillade att gömma saker där de var uppenbara men oåtkomliga. Han skulle inte gräva ner något i smutsen; han skulle lägga det i en maskin.
Min blick fastnade på en massiv, vintage kassaskåpsdörr som satt inbyggd i betongväggen på kontoret längst in. För uppenbart. Karlovs män skulle spränga den på fem minuter. Jag gick vidare.
I mitten av garaget stod en bil som skilde sig från de andra vraken. Det var en klassisk 1969 Ford Mustang Boss 429, helt isärplockad, som om den var mitt i en renovering. Men den hade ett tjockt lager damm. Den hade inte rörts på åratal.
Jag närmade mig bilen och lyste under huven. Motorn var urtagen. Jag lyste in i kupén. Sätena var borta. Sedan såg jag den – den massiva värmepaketsmodulen under instrumentbrädan. Den var fastskruvad med helt nya, glänsande bultar. Avvikelsen. Mitt hjärta tog ett snabbt skutt.
Jag plockade fram en skiftnyckel från min väska och började arbeta. Det tog tjugo minuter av mödosamt arbete, och min axel brände av ansträngningen. När den sista bulten föll till golvet, drog jag bort stålplåten.
