”De är där inne,” sa han, rösten var skrovlig och han stirrade på en fläck på linoleumgolvet. ”Läkarna säger ingenting än. De höll på att frysa ihjäl, Megan. De låg bokstavligen på golvet och försökte värma Scout. Om jag hade kommit tjugo minuter senare… om jag inte hade slagit in dörren…”
”Men du gjorde det,” sa hon bestämt, lutade huvudet mot hans axel en stund. ”Du kom dit. Du får inte tänka på ’tänk om’. Du var där.”
De satt där tillsammans i över tre timmar. Väggklockans sekundvisare rörde sig med plågsam långsamhet. Varje gång dörrarna till akutavdelningen öppnades flög Daniels huvud upp, hans hjärta slog volter i bröstet av förväntan och rädsla.
Till slut, när morgonljuset knappt börjat färga himlen utanför i en djup, kall blå ton, kom en läkare ut i väntrummet. Han såg utarbetad ut, med stetoskopet hängande löst runt halsen och en blick som signalerade en lång, svår natt. Han gick fram till Daniel och Megan.
Daniel flög upp från stolen. ”Hur är det med dem?”
Läkaren log svagt, ett trött men genuint leende. ”De lever,” sa han lugnt, orden kändes som en fysisk tyngd som lyftes från Daniels bröst. ”Det har varit några väldigt kritiska timmar. Båda led av svår hypotermi när de kom in, med kärntemperaturer långt under det normala. Din pappa har också haft hjärtkomplikationer till följd av kylan; hans hjärta kämpade hårt mot bradykardin, och vi var oroliga för hjärtstopp ett tag. Men vi har lyckats värma upp dem långsamt med varma intravenösa vätskor och värmesystem.”
Läkaren pausade och tittade Daniel i ögonen. ”De är stabila just nu. De befinner sig på intensivvårdsavdelningen för övervakning, och även om läget fortfarande är kritiskt på grund av deras ålder och din pappas historik, så pekar allt på att de kommer att klara det.”
Daniel satte sig ner tungt, hans kropp gav slutligen efter för all adrenalin som hållit honom upprätt de senaste timmarna. Megan kramade hans arm hårt.
”Du kom dit precis i tid, Daniel,” tillade läkaren och hans ton blev mycket allvarlig. ”Och jag menar det bokstavligen. Den nedkylningen de hade, i kombination med din pappas hjärta… vi pratar om marginaler på minuter.”
Precis i tid. Orden ekade i Daniels huvud. Det kändes inte som tur, det kändes inte som ödet. Det kändes som om skräcken och sekunderna rent fysiskt hade slitit dem tillbaka över gränsen mellan liv och död.
Läkaren nickade förstående, lade en hand på Daniels axel och gick sedan vidare. Några minuter senare kom en intensivvårdssjuksköterska ut i väntrummet. Hon hade en mjukare framtoning, ett vänligt leende på läpparna.
”Är du Daniel?” frågade hon.
Han nickade, kunde knappt prata.
”Din mamma är vaken,” sa hon mjukt. ”Hon är extremt trött och fortfarande lite desorienterad av medicinerna och uppvärmningen, men hon är vid medvetande. Och hon frågar oavbrutet efter en sak.” Sjuksköterskan log lite bredare. ”Hon frågar hela tiden om hunden.”
