”Kom här, kompis,” mumlade han och drog försiktigt bort den tunga hunden från Roberts famn. Scout gnällde lågt, ett patetiskt, hjärtskärande ljud, och stretade emot med den lilla styrka han hade kvar. Daniel lyfte upp hunden, bar honom till soffan och lindade in honom tjockt i en fleecefilt han hittade slängd över en fåtölj. ”Du måste stanna här. Jag ska hjälpa dem.”
Därefter rusade han genom huset, slet åt sig varje filt, rock, överkast och sovsäck han kunde hitta i gästrummet och garderoberna. Han sprang ut i hallen, drog in en tjock ullmatta och rullade ut den intill sina föräldrar. Med stor möda och extrem försiktighet, livrädd för att orsaka kammarflimmer i deras sköra hjärtan genom onödiga skakningar, rullade han över Linda, och sedan Robert, upp på mattan för att bryta kontakten med det bitande kalla parkettgolvet.
I köket var allt beckmörkt, kylskåpets kompressor tyst, golvet täckt av ett tunt lager rimfrost vid tröskeln. Han rotade frenetiskt i skafferiet och hittade pappans gamla spritkök. Hans händer skakade så våldsamt att han fick kämpa i nästan en minut bara för att skruva av locket till bränslet och tända det med en tändsticka. Den blå lågan fräste till i mörkret, kastade fladdrande skuggor på väggarna. Han fyllde en stor kastrull med iskallt kranvatten och ställde den över lågan.
Vattnet värmdes långsamt. För långsamt. Sekunderna kändes som sirap. Han stirrade på ytan, bad till högre makter om att det skulle koka, eller åtminstone bli ljummet.
”Vattnet står på,” ropade han ut till telefonen i vardagsrummet. ”De andas fortfarande. Men min pappas läppar är fruktansvärt blå.”
”Du gör helt rätt, Daniel. Andas du också. Stressa inte fram det, gör det metodiskt. Har du flaskor?”
Han öppnade skåp efter skåp, hittade till slut tre gamla Nalgene-vattenflaskor och en värmekudde i gummi. Så fort vattnet var tillräckligt varmt – inte kokande, men hett nog att ge ifrån sig värme – hällde han upp det med darrande händer, spillde hälften på diskbänken, och skruvade åt locken tätt. Han slet åt sig handdukar från badrummet, lindade in flaskorna noga så att de inte skulle bränna den känsliga, nedkylda huden, och sprang tillbaka till vardagsrummet.
Han knäppte upp Roberts tjocka vinterjacka och placerade en flaska försiktigt under hans armhåla, en annan vid hans ljumske. Han gjorde samma sak för Linda och packade in en flaska mot hennes hals under filtarna. Sedan drog han det enorma berget av sovsäckar och täcken över dem båda, och stoppade in kanterna så att ingen kall luft kunde sippra in.
Han satte sig på knä bredvid dem, lade en hand på varderas bröstkorg bara för att känna de oregelbundna, svaga höjningarna och sänkningarna. Hela huset knakade i den hårda vinden utanför. Långt borta hörde han ett dovt ylande ljud—stormen som vägrade ge med sig. Minuterna som följde kändes helt oändliga, fångade i en limboliknande tystnad där det enda som existerade var andetagen från hans föräldrar och det svaga fräsandet från spritköket i rummet intill.
Plötsligt bröts mörkret. Genom fönstret skar ett blått, svepande ljus över snödrivorna. Ljudet av tunga däck som krossade is och packad snö ekade på uppfarten, följt av det karaktäristiska ljudet av en bildörr som slogs igen.
Den första som anlände var inte ambulansen, utan polisen Ellis, en veteran i det lilla samhället som kände familjen Mercer sedan Daniel var liten. Ellis stövlar knastrade tungt över den splittrade dörröppningen och klev in över de trasiga resterna av ytterdörren, med snö som yrde in bakom honom. Han bar en stor akutväska över axeln och höll en kraftig ficklampa vars stråle svepte genom hallen tills den träffade Daniel.
”Herregud, Daniel,” sa Ellis, rösten var djup men genomsyrad av allvar. Han klev snabbt in i rummet, hukade sig genast ner bredvid högarna av filtar och började lysa försiktigt över föräldrarnas ansikten. Han kontrollerade omedelbart pulserna med vana, bestämda fingrar, hans ansiktsuttryck hårdnade.
Ellis grep radion på sin axel och tryckte in sändknappen. ”Ledningscentralen, detta är enhet sju. Jag är på plats på Willow Creek. Vi har två vuxna, djupt hypotermiska, nedsatt medvetandegrad. Behöver den där ambulansen här nu, högsta prioritet. Vägarna fram till huset är oplogade, de måste sätta på snökedjor om de inte redan gjort det.”
”Ambulans är cirka fyra minuter bort, enhet sju,” knastrade det tillbaka.
Ellis tittade på Daniel, vars ansikte var nästan lika blekt som föräldrarnas. Polismannen lade en tung, lugnande hand på Daniels axel. ”Du har gjort ett bra jobb med flaskorna och filtarna. Du isolerade dem från golvet. Det var helt rätt. De är illa däran, Daniel, det ska jag inte ljuga om.”
”Jag trodde de var döda,” viskade Daniel, rösten brast när chocken började hinna ikapp honom. Tårarna brände bakom ögonlocken, men han vägrade låta dem falla. ”De låg bara där. De försökte värma hunden.”
