En kväll, medan hon torkade av disken med en fuktig trasa, såg hon nyheterna flimra förbi på den lilla TV:n i hörnet av restaurangen.

Ett ansikte hon kände alltför väl dök upp. Lorenzo. Bilden var tagen utanför en domstol i New York. Han såg inte ut som den oövervinnerliga maffiaboss hon lämnat. Han såg härjad ut. Äldre. Hans ögon, mörka och ihåliga, tycktes stirra rakt genom rutan och in i hennes själ.

Nyhetsankaret pratade om eskalerande gängkrig på östkusten, om Falcone-syndikatets plötsliga, hänsynslösa aggressivitet som hade förvånat polisen. Källor inom brottsbekämpningen säger att Lorenzo Falcone agerar irrationellt, som en man som inte har något att förlora…

Vivian stängde av ljudet i sitt sinne. Hon kände ingen medlidande. Hon kände ingenting. Det enda hon brydde sig om var att städa färdigt bordet så att hon kunde gå hem, låsa dörren och sova.

Kapitel 5 – Det eviga sökandet

I biblioteket på Hudson Valley-egendomen satt Lorenzo omgiven av papper, utskrifter och luddiga övervakningsbilder. Han hade inte sovit en hel natt sedan den morgonen för en månad sedan.

Hans organisation vann kriget på gatorna, inte för att de var strategiska, utan för att Lorenzo hade blivit fullständigt skoningslös. Han dirigerade våldet som ett desperat utlopp för den smärta som hotade att slita sönder honom inifrån. Han hade städat ut de fiender som hotade honom, det hot som fått honom att driva iväg Vivian. Men segern smakade aska. Vad var meningen med att skydda huset om hjärtat i det var borta?

Marco kom in i rummet. Han såg orolig ut.

“Boss. Vi hittade lastbilschauffören.”

Lorenzos huvud flög upp. Hans ögon brann. “Och?”

“Han kör en rutt ner genom Pennsylvania. Han plockade upp en kvinna vid diner’n på Route 9 den natten. Han släppte av henne i Pittsburgh.”

“Pittsburgh,” andades Lorenzo. Staden var enorm. En perfekt plats för någon som ville försvinna. “Skicka folk dit. Kolla varje hotell, varje busstation, varje jävla härbärge.”

“Vi har redan gjort det, Lorenzo,” sa Marco mjukt och använde hans förnamn, ett tecken på deras långa vänskap. “Hon använde inte sitt riktiga namn. Hon har inga kreditkort. Hon rör sig som ett spöke. Om hon vill försvinna, och hon har en månads försprång… det är nästan omöjligt.”

“Inget är omöjligt!” skrek Lorenzo och svepte ner en stapel papper från skrivbordet med ett våldsamt slag. Han sjönk ner i stolen och begravde ansiktet i händerna. “Hon hade ingenting. Hon hade inga pengar. Hur överlever hon? Vem skyddar henne?”

“Kanske,” sa Marco tyst, “behöver hon ingen som skyddar henne längre.”

Orden var sanna, och de skar djupare än någon kniv. Lorenzo insåg, i det kalla, tysta biblioteket, att hans största misstag inte var att han ljög om sina känslor den natten. Hans största misstag var att han trodde att han ägde henne. Han hade krossat något vackert med sin egen arrogans, och nu skulle han få spendera resten av sitt liv i den tystnad hon lämnat efter sig.

Han tittade på malakitbrickan på skrivbordet. Ringarna låg kvar där. Han rörde vid dem.

“Vi åker till Pittsburgh,” sa Lorenzo med en låg, död röst. “Förbered planet.”

Han visste att chansen var minimal. Men han skulle vända på varje sten, bryta ner varje dörr, tills han hittade henne. Och om han fann henne, skulle han inte tvinga tillbaka henne. Han skulle bara falla på knä och be om förlåtelse, även om hon aldrig tittade på honom igen.

Jag har aldrig älskat dig. Lognen var hans straff. Sanningen var att han älskade henne mer än sitt eget liv, och han skulle brinna i den sanningen tills han fann henne igen.