Jag älskade dig aldrig,” sa han—på morgonen var hon borta, och han ångrade det för sent

Han stannade till vid marmorkonsolen för att hämta sin klocka.

Där, mitt på den mörka malakitbrickan, vilade den.

Falcone-signetbandet. Den tunga platinaringen med safirer och diamanten som hade tillhört hans mor. Bredvid den låg mässingsnyckeln till huset.

Lorenzos andetag fastnade i halsen. En plötslig, iskall kramp grep tag i hans bröst. Han stirrade på ringen som om den vore en giftig orm. Han sträckte ut handen, hans fingrar – som aldrig darrade när han höll i ett vapen eller signerade dödsdomar – skakade svagt när han rörde vid den kalla metallen.

“Vivian?” Hans röst bröt tystnaden, högre än han tänkt sig. Ekot dog bort mot stenväggarna.

Inget svar.

Han vände på klacken och tog trapporna tre i taget. Han slet upp dörren till mastersviten. Sängen var orörd. Han rusade in i omklädningsrummet. Hennes couture-klänningar, hennes smycken, hennes väskor… allt fanns kvar. Allt han någonsin hade köpt henne för att kompensera för sin känslomässiga frånvaro hängde i perfekt, dött skick.

Men när han öppnade dörren till det lilla förrådsskrubbet och såg att den gamla, slitna canvasväskan från Queens saknades, slog sanningen ner i honom med kraften av ett godståg.

Hon hade inte bara gått ut i ett annat rum. Hon hade raderat sig själv från hans liv.

Lorenzo drog fram sin telefon och tryckte på en snabbvalsknapp. “Marco,” morrade han, rösten mörk och farlig. “Var är min fru?”

“Boss?” Marcos röst var förvirrad. “Hon är i huset. Larmet har inte gått och ingen har passerat grindarna. Vi har haft perimetern säkrad hela natten i stormen.”

“Hon är inte i huset,” röt Lorenzo och krossade nästan telefonen i sitt grepp. “Spärra av hela jävla egendomen. Leta igenom varje tum! Hitta henne!”

En timme senare stod Lorenzo vid den västra stenmuren. Regnet hade tvättat bort de flesta spåren, men i den leriga jorden vid dräneringsöppningen fanns ett enda, svagt avtryck av en liten stövel med gummisula.

Marco stod bredvid honom, tyst och spänd. “Hon måste ha klämt sig igenom här. Sedan gått längs landsvägen. Boss… det var mitt i natten, i en storm. Hon tog ingenting med sig. Inga bilar, inga kort.”

Lorenzo stirrade på stövelavtrycket. Känslan i hans bröst var inte längre bara panik; det var en djup, svart fasa som han aldrig tidigare upplevt. Han hade trott att hon var svag, att hon var beroende av honom. Han hade underskattat hennes stolthet och hennes styrka.

Jag har aldrig älskat dig.

Orden ekade i hans huvud, hånfulla och skoningslösa. Han hade trott att han hade kontroll, att han kunde knuffa bort henne precis lagom mycket för att hålla henne säker. Istället hade han drivit ut henne i natten, ensam och försvarslös, med ingenting annat än kläderna på kroppen.

Han föll ner på knä i leran, lät den dyra kostymen bli förstörd. Han plockade upp lite av den våta jorden där hon hade gått.

“Hitta henne,” viskade Lorenzo, och när han tittade upp på Marco var hans ögon svarta av en bottenlös förtvivlan. “Hitta henne oavsett vad det kostar. Sätt alla män på det. Mutka polisen, kolla varje kamera från New York till Kanada. Jag bryr mig inte om syndikatet. Jag bryr mig inte om kriget.”

“Boss…”

“Hitta henne!” skrek han mot den gråa himlen.

Men djupt inne i sitt hjärta, ett hjärta som han trodde hade varit dött i flera år fram tills nu, visste han sanningen. Den isande, skoningslösa sanningen.

Han hade förlorat henne. Och han ångrade sig för sent.

Kapitel 4 – Spöket i staden

Tre veckor senare.

I en smutsig spegel på en allmän toalett i södra Pittsburgh stirrade en främmande kvinna tillbaka på Vivian. Hennes långa, vackra kastanjebruna hår var borta. I dess ställe fanns en hackig, kort page som hon klippt själv med en billig sax och färgat korpsvart. Hennes hy var blek, ögonen trötta men klara.

Hon hade inget ID förutom födelsebeviset och det gamla passet, vilka hon höll väl gömda. För tillfället kallade hon sig “Vera”.

Hon hade fått ett jobb – svart – som diskare och servitris på ett litet, familjeägt hak som drevs av en äldre grekisk man vid namn Kostas. Hon arbetade tolv timmar om dagen, skrubbade tallrikar tills hennes händer var röda och spruckna, serverade starkt kaffe till fabriksarbetare och tittade aldrig någon i ögonen längre än nödvändigt.

Hon hyrde ett litet rum ovanför en kemtvätt. Det fanns ingen uppvärmning att tala om, sängen var knarrig och tapeterna flagnade. Men det fanns ett starkt lås på dörren, och det fanns ingen Lorenzo.

Att vara fattig var inte nytt för Vivian. Innan Falcone-familjen kom in i hennes liv och “räddade” hennes far från de spelskulder som slutligen kostade honom hans liv, hade hon vetat hur man ransonera mat och sy ihop trasiga kläder. Hudson Valley hade varit en lyxig avvikelse i hennes liv, en vacker dröm som förvandlades till en mardröm. Nu var hon tillbaka i verkligheten.