Maxim krympte i sin stol. All luft gick ur honom. Han tittade på Elena, letade efter en gnutta sympati, en tår, ett tecken på tvekan. Men hennes ansikte var öppet, lugnt och oändligt starkt. Det fanns inget kvar att manipulera. Spegelbilden av hans egen otillräcklighet stirrade tillbaka på honom från andra sidan bordet. Han svalde hårt, tog pennan och skrev under de papper som lades framför honom, utan att säga ett enda ord till.
När Elena klev ut från byggnaden möttes hon av en mild vårvind. Himlen var bländande blå, och staden surrade av liv. Hon kände hur hon andades in djupt, fyllde lungorna med en luft som aldrig hade smakat renare. Hon hade inte bara städat ut en mans oordning från sin lägenhet; hon hade städat ut ett livslångt åtagande att förminska sig själv för att någon annan skulle få känna sig stor. Hon gick nerför gatan med raska, beslutsamma steg mot sin framtid, medan Maxim stod kvar i skuggan av byggnaden, ensam med sina fälgar och insikten om att han hade varit huvudpersonen i sin egen undergång.
