Vanligtvis efter sådana scener greps hon av oro. Hjärtat började bulta febrilt, händerna sökte sig automatiskt till telefonen och tankar på att hon varit för skarp dök upp i huvudet.
Men det gick en timme.
Sedan en andra.
Det blev mörkt ute.
Och ångesten dök aldrig upp.
Istället fylldes lägenheten av en underbar tystnad.
Ingen satte på tv:n på högsta volym.
Ingen lämnade smulor på det rena bordet.
Ingen krävde att middagen omedelbart skulle värmas upp eller klagade på matens smak.
Elena reste sig och gick till badrummet.
Tvättade ansiktet med svalt vatten och tittade på sin spegelbild.
Ur spegeln tittade en ung, vacker kvinna på trettio år tillbaka på henne.
Bara under ögonen låg spår av trötthet, konstant stress och sömnbrist.
“Men utan honom mår jag ju… jättebra”, insåg hon plötsligt.
Tanken var så enkel och samtidigt så befriande att Elena ofrivilligt brast ut i skratt.
För första gången på länge kände hon en lätthet.
Som om en enorm börda hade lyfts från hennes axlar.
Maxim hade aldrig varit hennes stöd.
Tvärtom.
Han hade blivit ännu en person att ta hand om, vars problem måste lösas och vars oändliga nycker måste uthärdas.
Under tiden hade Maxim begett sig till sin mamma — Tamara Iljinitsjna.
Naturligtvis tog hon emot sin älskade son med öppna armar, matade honom med hembakade pajer och lyssnade uppmärksamt på berättelsen om vilken hjärtlös och otacksam fru Elena var.
“Nåväl”, tänkte Elena, medan hon bryggde ett doftande myntate som Maxim avskydde.
“Om du har det så bra där, varför överhuvudtaget komma tillbaka?”
Lördagsmorgonen började helt annorlunda för henne.
Man behövde inte gå upp tidigt, göra frukost och väcka en missnöjd make.
Hon sov lugnt till klockan elva, sträckte på sig i den rymliga sängen och log mot en solstråle som letat sig in i rummet.
Efter att ha druckit sitt kaffe inspekterade Elena lägenheten noggrant.
Överallt fanns Maxims saker.
Gamla sneakers i hallen.
Högar av verktyg på balkongen.
Hyllor som han lovat att sätta upp i flera år.
Hundratals småsaker som fyllde utrymmet.
Hon tog sin telefon.
Inte ett enda meddelande från hennes man.
Uppenbarligen höll Maxim en paus, helt övertygad om att hans fru snart skulle börja bönfalla honom att komma tillbaka.
Elena bara smålog.
Sedan öppnade hon en leverans-app och beställde två dussin stora kartonger, packtejp och märkpennor.
Därefter kontrollerade hon sitt privata bankkonto och ringde en reparatör för att fixa tvättmaskinen.
En timme senare stod kartongerna redan vid dörren.
Elena satte på sin favoritmusik och satte igång.
Med varje sak tillhörande Maxim som lades i en kartong blev det lättare för henne att andas.
Hon vek ihop alla hans kläder ordentligt.
Sedan packade hon ner hans skor.
Därefter var det dags för sladdar, spelkonsoler, verktyg, tidningar och fiskeprylar.
Framåt kvällen stod en hel rad med kartonger i korridoren med prydliga märkningar.
“Kläder”.
“Skor”.
“Verktyg”.
“Hobby”.
“Diverse”.
Fysiskt var hon trött, men inombords kände hon en otrolig lättnad.
Lägenheten verkade ha fått nytt liv.
Den blev ljusare.
Friare.
Lugnare.
På kvällen kom reparatören och på bara en halvtimme lagade han tvättmaskinen.
När maskinen fungerade igen upplevde Elena en ren njutning av att lyssna på dess jämna brummande.
Och på söndagsmorgonen tog hon det sista steget.
Hon tillkallade en specialist och bytte låsen på ytterdörren helt och hållet.
När hon fick den nya nyckelknippan kände kvinnan det som om hon öppnade ett nytt kapitel i sitt liv.
Sedan beställde hon en lastbil och skickade alla kartonger till Tamara Iljinitsjnas adress.
Tillsammans med dem åkte även de där bilfälgarna.
På kartongerna fäste Elena en lapp.
Och efter det stängde hon dörren och andades ut lugnt.
Under tiden fortsatte Maxim att njuta av rollen som den kränkta hjälten.
Men telefonen förblev tyst.
Inga samtal.
Inga meddelanden.
Inga böner om att komma tillbaka.
Framåt söndagskvällen var han redan märkbart nervös.
Allt gick absolut inte enligt planen.
Just då kom bilen med hans saker till hans mammas lägenhet.
När Maxim såg kartongerna med de välbekanta påskrifterna blev han iskall.
Särskilt när han läste lappen från Elena.
“Dina saker. Två dagar för att tänka efter behövde jag inte. Det räckte med en kväll. Skilsmässan ansöker jag om själv. Nycklarna kan du slänga. Låsen är redan utbytta. Lycka till med de nya fälgarna. Elena.”
I det ögonblicket blev Maxim på allvar rädd för första gången.
Han förstod att spelet var över.
Och att hans vanliga manipulation den här gången hade vänt sig mot honom själv.
Läs fortsättningen på historien i nästa del.
Kylan från trapphuset tycktes plötsligt tränga ra från de staplade kartongerna och omsluta Maxims hjärta. Han stod fastfrusen i sin mammas lilla hall, stirrande på lappen med Elenas handstil. Orden “Skilsmässan ansöker jag om själv” ekade i hans huvud som ett dovt larm. För första gången i sitt trettiotvååriga liv kände han hur marken försvann under hans fötter. Det fanns ingen teater längre, ingen publik som skulle applådera hans lidande. Bara en brutal, oåterkallelig verklighet.
