Jag ägnade ett år åt att odla rosor.

— Hur vågar du tala till min son på det viset i mitt hus? Om du inte trivs med hur saker och ting fungerar här, Zoja, så är grinden öppen. Ingen tvingar dig att komma hit varje lördag.

Hon hade rätt. Ingen tvingade mig. Det var min egen beslutsamhet att inte låta mig besegras som hade drivit mig tillbaka vecka efter vecka. Jag reste mig långsamt upp. Jag kände mig märkligt lugn, som om jag plötsligt såg allting från en hög höjd.

— Du har rätt, Kapitolina Petrovna, — sa jag mjukt. — Grinden är öppen.

Jag gick in i huset, packade min väska med solkrämen, handskarna och de rena kläderna. Jag hörde Goshas tunga steg bakom mig. Han stod i dörröppningen till sovrummet, en stor skugga av obeslutsamhet.

— Vad gör du, Zoja? Du kan inte åka nu. Sista bussen går om en timme. Vi måste ju städa undan, och mamma behöver hjälp med bevattningssystemet imorgon.

— Du kan hjälpa henne med bevattningssystemet, Gosha, — sa jag och stängde dragkedjan på väskan. — Jag åker hem. Jag är trött på att vara en gäst som förväntas betala för min närvaro med tystnad och lydnad.

— Men rosorna då? — frågade han, som om det var det enda som höll mig kvar.

— Rosorna klarar sig, — sa jag. — De har djupa rötter nu. Djupare än mina.

Jag promenerade till busshållplatsen i den fallande skymningen. Luften var mättad av doften från fuktig jord och blommande ängar. För första gången på hela sommaren kände jag ingen värk i ländryggen och ingen klump av ångest i magen.

Veckorna som följde blev en prövning för vårt äktenskap. Gosha fortsatte att åka till datsjan på helgerna. Jag stannade i stan. Jag tog extra pass på salongen. Jag målade andras naglar i höstens färger – vinrött, senapsgult, skogsgrönt – och njöt av tystnaden i vår lägenhet på söndagarna. Gosha kom hem trött, luktande av rök och jord, med kassar fulla av gurkor, tomater och äpplen. Vi pratade knappt om det. Datsjan hade blivit en osynlig mur mellan oss.

Men i slutet av september hände något oväntat. Gosha kom hem redan på lördagseftermiddagen. Han såg skakad ut.

— Mamma har ramlat, — sa han direkt i hallen, innan han ens tagit av sig skorna. — Hon skulle kliva upp på stegen för att plocka äpplen och tappade balansen. Hon har brutit fotleden. Läkarna säger att hon måste vila i minst sex veckor. Gips och kryckor. Hon kan inte ens gå i trappor, än mindre sköta datsjan.

Jag stannade upp med en nagelfil i handen. Kapitolina Petrovna, den oövervinnerliga, var sängliggande.

— Hon flyttar in hos oss ett tag, — fortsatte Gosha och tittade vädjande på mig. — Hennes lägenhet ligger på fjärde våningen utan hiss. Vi har bottenvåning. Jag vet att det är mycket begärt, Zoja, men…

Jag kände en omedelbar instinkt att vägra. Att säga åt honom att hon fick klara sig själv, precis som hon krävde av alla andra. Men sedan tänkte jag på den mörkröda rosen, Black Magic, som stod där vid staketet, överlevande trots att den blivit bortkastad.

— Okej, — sa jag kort. — Men datsjan då? Vem förbereder den för vintern?

Gosha såg desperat ut. — Jag hinner inte. Det är projektavslutning på jobbet nästa vecka, jag jobbar över varje kväll. Mamma är helt hysterisk över att vitlöken inte är satt och att landet inte är grävt inför frosten.

Jag insåg i det ögonblicket att makten plötsligt hade skiftat.

Nästa morgon åkte jag ut till datsjan ensam. Trädgården låg tyst och övergiven under den grå hösthimlen. Gurkplantorna vid söderväggen var nu gula och vissna, deras livscykel var över. Ogräset hade börjat ta över där Kapitolina Petrovnas stränga hand tidigare härskat.

Jag gick bort till staketet. Mina rosor stod där. Några av dem hade börjat tappa bladen, men stjälkarna var tjocka och starka. Jag hämtade spaden, skottkärran och komposten. Jag arbetade i mitt eget tempo. Jag grävde landet, men jag gjorde det inte för svärmors skull. Jag gjorde det för att marken krävde det, och för att jag trots allt älskade känslan av jorden.

När jag rensat bort de döda gurkplantorna vid söderväggen, stod marken naken och svart. Jag stod länge och tittade på den. Sedan fattade jag ett beslut. Jag hämtade skottkärran, grävde försiktigt upp de starkaste rosenbuskarna från staketet, och bar dem tillbaka. Jag planterade dem vid husets södra vägg, precis där de hörde hemma. Jag packade jorden mjukt runt deras rötter och täckte dem med ett tjockt lager täckbark och granris inför den annalkande vintern.