Senare, när jag tvättade mig vid vattenfatet, råkade jag se över staketet.

Hos grannen Polina var hela tomten full av blommor: pioner, flox, och alldeles i närheten — en prydlig rad med uppbundna gurkplantor.

Blommor och grönsaker levde sida vid sida på ett fantastiskt sätt utan att störa varandra.

Polina själv pysslade vid rabatten i arbetshandskar och visslade på någon melodi.

«Vissa har verkligen tur», tänkte jag och vände mig bort.

På vägen hem sa Gosha lågmält:

— Jag ska prata med mamma.

Jag nickade bara, fullt medveten om att det samtalet aldrig skulle äga rum.

Och ändå fortsatte jag att komma till datsjan varje lördag.

Förvånansvärt nog överlevde de flesta rosorna vid staketet.

Inte alla, såklart, men många.

De mörkröda sorterna blommade först, och jag märkte att jag gick till dem först, och först därefter skötte trädgårdslandet.

Även om jag inte glömde bort landet: jag rensade ogräs, luckrade jorden, bar vatten om pumpen började krångla.

Kapitolina Petrovna kom till datsjan ensam på vardagarna med bussen.

Och till vår ankomst låg alltid en detaljerad att-göra-lista på bordet: vad som behövde vattnas, vad som behövde bindas upp, vad som behövde ansas.

Den listan väntade alltid på oss på köksbordet, och varje rad var skriven med hennes prydliga, tydliga handstil.

More From This Author
En miljardär fick höra sin frus hemlighet som hon hade dolt för honom i många år, och det han gjorde med henne i det ögonblicket chockade alla närvarande.
Jag berättade aldrig för min exmake och hans rika familj att jag i hemlighet ägde miljardföretaget där de arbetade.
Medpassageraren satte sig mittemot mig, slängde upp sin enorma rutiga väska på den övre hyllan och andades ut tungt:
Grace Whitmore tittade på pappren. Sedan tittade hon på den blonda kvinnan som satt i hennes stol.
En bärgningsbilsförare i fluorescerande väst blev SLAGEN a v en politiker i Armani-kostym… men han hade INGEN ANING om vem han egentligen var
Nina förde glaset till sina läppar, men ryckte sedan plötsligt till med handen, som om hon snubblat till av en slump.

Sommaren övergick i en kvävande, fuktig augusti. Gurkorna som Kapitolina Petrovna hade planterat på min stulna rabatt frodades med en nästan hånfull livskraft. Deras sträva, ludna stjälkar slingrade sig över den mörka jorden, och de gula blommorna förvandlades snabbt till knubbiga, taggiga frukter. Varje helg när vi anlände till datsjan, stod hon där på verandan, med händerna i sidorna, och betraktade sin skörd som en fältherre som inspekterar sina segerrika trupper.

Gosha bar tyst in matkassarna, nickade åt sin mamma och försvann in i skuggan av huset eller ut i verktygsboden. Han var en mästare på att undvika konflikter, en egenskap som jag en gång tyckt var rogivande, men som nu kändes som ett förräderi. Jag lämnades ensam med svärmor och de prydligt skrivna listorna på köksbordet. Rensa ogräs mellan raderna. Vattna klockan sex, inte tidigare. Plocka de stora gurkorna, lämna de små.

Men innan jag ens tittade på hennes listor, gick jag ner till staketet. Mina rosor, de som hade överlevt den brutala omplanteringen, hade börjat anpassa sig till sitt skuggiga hörn. De växte inte med samma explosiva kraft som de skulle ha gjort i söderläget, men de växte med en envishet som jag kände igen djupt inom mig själv. En av de mörkröda sorterna, en Black Magic, hade slagit ut i en enda, magnifik blomma. Färgen var så djup att den nästan drog åt svart i skymningen. Jag brukade sitta på huk bredvid den, känna på de sammetslena kronbladen och andas in doften. Det var min lilla, tysta seger.

En lördag i slutet av augusti bröts den tryckande tystnaden. Vi satt på verandan och åt kvällsmat. Svärmor hade serverat en enorm skål med färsksaltade gurkor, kryddade med dillkronor och vitlök. Hon sköt skålen mot Gosha.

— Ät, Igor, — sa hon bestämt, hon använde alltid hans fullständiga namn när hon ville markera auktoritet. — Du ser blek ut. Datorerna suger musten ur dig. Riktig mat från vår egen jord, det är vad du behöver. Inte köpe-skräp.

Hon sneglade på mig. Jag hade tagit med mig en sallad från stan, färdiga delikatesser från en saluhall, eftersom jag visste att jag inte skulle ha tid eller energi att laga mat efter en hel dag med händerna i jorden.

— Gurkorna är väldigt goda, mamma, — sa Gosha undvikande och tog en. Han tuggade snabbt, blicken fäst på den vaxduksklädda bordsskivan.

— Självklart är de det, — svarade hon och sträckte på sig. — Marken vid söderväggen är den bästa på hela tomten. Jag visste precis vad jag gjorde. Blommor mättar ingen mage. Vad är vitsen med skönhet om den inte gör nytta?

Orden hängde i luften, tunga och avsiktliga. Jag lade ner min gaffel. Ljudet av metall mot porslin ekade onaturligt högt i den ljumma kvällsluften. Jag kände hur pulsen började slå hårdare i tinningarna. I hela mitt liv, och särskilt i mitt yrke som manikyrist, hade jag lärt mig att le, att jämna ut kanter, att lägga på ett lager av glans över det som var trasigt. Men något i mig hade brustit den där morgonen när jag fann mina rosor uppslängda som skräp.

— Skönhet mättar själen, Kapitolina Petrovna, — sa jag. Min röst var låg, men den darrade inte.

Svärmor slutade tugga. Hon sänkte långsamt sin tekopp och fixerade mig med en blick som kunde ha frusit vatten mitt i juli.

— Själen? — fnös hon. — Själen mättas av hårt arbete och pliktkänsla, Zoja. Inte av att sitta och titta på röda kronblad medan ogräset kväver potatisen. Du tror att du kan komma hit, till min datsja, och leka herrgårdsfröken? Jag byggde det här stället med Igors pappa. Vi slet dygnet runt. Varje tegelsten, varje spadtag.

— Och jag respekterar det, — svarade jag och mötte hennes blick utan att blinka. — Jag har aldrig bett om att få ta över. Jag bad bara om en enda kvadratmeter jord. En plats för mig själv.

Gosha rörde sig oroligt på stolen. — Zoja, snälla. Mamma. Låt oss inte bråka. Det är en fin kväll.

Låt oss inte bråka. Det var hans mantra. Hans sköld mot världen. Men plötsligt kände jag en avsmak för den skölden.

— Nej, Gosha, — sa jag och vände mig mot honom. — Vi bråkar inte. Vi pratar. Du lovade att du skulle prata med din mamma den där dagen hon grävde upp mina rosor. Du sa det i bilen på väg hem. Minns du? Men du sa aldrig ett ord. Du lät det bara passera, som du låter allt passera.

Hans ansikte blossade rött, och han tittade ner på sina händer. Kapitolina Petrovna slog näven i bordet så att tekopparna skallrade.