När Lilja kom hem den kvällen, satt Viktor kvar. Jag såg hur Lilja stelnade till, hur minnena från förnedringen sköljde över henne. Viktor reste sig mödosamt. — Förlåt mig, Lilja, — sa han. — Förlåt mig för allt. Lilja tittade på honom länge. Det fanns inget hat i hennes blick, bara ett märkligt lugn. Ett lugn hos en människa som har överlevt stormen och byggt sitt eget slott av ruinerna. — Du är barnens far, Viktor. Jag kommer aldrig att förbjuda dig att träffa dem, om de själva vill. Men du kan inte bo här. Detta är vårt hem, och du brände den bron för länge sedan.
Han nickade långsamt, som om han redan visste svaret. Han drack upp sitt te, reste sig och gick ut i mörkret igen. Vi lät honom inte hamna på gatan; vi hjälpte honom att hyra ett litet, enkelt rum i byns utkant, betalat med de pengar Maksim nu tjänade. Viktor levde ut sina sista år i tystnad, ofta sittande på en bänk nära skolan för att få en skymt av sina barn, barn som hade vuxit upp utan honom.
Han förstod till slut vad Ivan hade vetat från början: att det sanna värdet i livet inte ligger i pengar, status eller flyktig passion, utan i de människor som stannar kvar när mörkret faller. Och jag? Jag visste att jag hade hållit mitt löfte till Ivan. Huset stod starkt, fyllt av kärlek, och familjen var trygg. Det var allt som någonsin hade betytt något.
