— Jag behöver inte hennes pengar eller status.
Jag behöver henne.
Hon är god och kommer att bli en bra fru.
Och jag fann mig i det.
Hur skulle jag kunna argumentera med min son, som var centrum i mitt universum?
Hans lycka var viktigast av allt.
Efter bröllopet bosatte sig de unga i just det hus som Ivan hade byggt till sin son under många år.
Bröllopet gjordes stort och bullrigt, halva byn bjöds in.
Lilja i sin vita klänning såg mycket skör och rörande ut.
Sedan kom barnen — först Maksim, två år senare Solomijka.
Huset fick liv.
Från morgon till kväll ljudade barnskratt, små fötter trippade.
Lilja visade sig vara en fantastisk husmor.
Huset glänste av renlighet, och hennes pajer doftade över hela gatan.
Jag kom till dem med godsaker, tog med mjölk, ost.
Hon mötte mig alltid med respekt, kallade mig mamma, satte mig vid bordet.
Jag såg hur mycket hon älskade min son och tog hand om familjen.
Och jag lugnade ner mig.
Jag förstod att Viktor inte hade gjort fel.
Men lyckan blev kortvarig.
Först kom en stor sorg — Ivan gick bort.
Hjärtat orkade inte.
Han hade återvänt från Amerika, drömt om att äntligen få leva i lugn och ro, att få se sina barnbarn, men ödet ville annorlunda.
En morgon vaknade han helt enkelt inte.
Det kändes som om jag blev föräldralös.
Halva min själ försvann med honom.
Huset blev tomt och främmande.
Varje sak påminde mig om min man.
Det var bara barnen och barnbarnen som räddade mig.
Lilja sprang ofta över till mig, tog med varm soppa, satt tyst bredvid mig och höll min hand.
Och Viktor gick efter sin fars död alltmer upp i arbetet.
Hans karriär tog fart — han blev avdelningschef, fick respekt, artiklar i tidningarna, köer av patienter.
Och någon gång efter trettiofem förändrades han.
Till avdelningen kom en ny sjuksköterska — Alina.
Färgstark, högljudd, effektfull.
Motsatsen till Lilja.
Smink, moderna kläder, ett klingande skratt.
Hon flirtade öppet med min son.
Jag kände förändringen nästan omedelbart.
Vitia började komma mer sällan.
Han svarade kort, irriterat.
Hemma lät han det gå ut över barnen.
Än spelade Maksim för högt, än spillde Solomijka juice.
På Lilja tittade han knappt.
— Borsjtj igen? — fräste han irriterat en kväll vid middagen.
— Går det verkligen inte att laga något modernt?
Och förresten, har du sett dig själv?
Du går alltid runt i morgonrock.
Lilja teg, sänkte blicken och höll tillbaka tårarna.
Och sedan knackade det på min dörr under natten.
På tröskeln stod Lilja.
I hemkläder, med en tunn jacka slängd över axlarna.
Bredvid henne — de sömniga barnen.
— Mamma… — var allt hon lyckades säga.
— Han sa att han inte älskar oss längre…
Jag släppte in dem, nattade barnen, och hon och jag satt i köket fram till gryningen.
— Han sa att han har träffat en annan, — grät Lilja.
— Att jag har blivit tråkig.
Att han har vuxit ifrån mig…
Då hoppades jag fortfarande att det var tillfälligt.
Att han skulle ta sitt förnuft till fånga.
Men efter en vecka kom Viktor själv.
— Lilja, packa dina saker och ge dig av med barnen, — sa han lugnt.
— Här ska en annan kvinna bo.
En som förstår mig och uppskattar mig.
Och du och jag har varit främlingar länge.
Lilja blev blek.
— Vitia… Det här är ju vårt hus… Vart ska jag ta vägen med barnen?
— Det är mitt hus, — svarade han kallt.
— Pappa byggde det till mig.
Jag kommer att betala underhåll, men ni ska inte bo här.
Jag stod där och trodde inte mina öron.
Den natten tog jag fram dokumenten.
Marken. Huset. Det andra huset.
Allt var skrivet på mig.
På morgonen fattade jag mitt beslut.
När Viktor kom igen — den här gången tillsammans med Alina — gick jag ut på gården.
— I det här huset ska Lilja och barnen bo, — sa jag.
Han till och med skrattade till.
— Mamma, menar du allvar?
— Absolut.
— Väljer du en främmande kvinna framför din egen son?!
— Nej, min son. Du lämnade familjen själv.
— Jag räknade med det här huset!
— Huset är skrivet på mig, — svarade jag lugnt och visade dokumenten.
— Och det är jag som bestämmer vem som bor här.
Han blev blek.
— Har din svärdotter blivit viktigare för dig än din son?
Jag svalde tårarna.
— Jag har inte bara en son.
Jag har barnbarn.
Och jag tänker inte tillåta att de kastas ut på gatan.
Han teg.
— Vill du ha ett nytt liv — lev det då.
Du är en vuxen, framgångsrik man.
Köp en bostad, bygg din framtid.
Men det här huset blir kvar till barnen.
— Betyder det att du har förskjutit mig?
