Han tittade på tallriken.

“I åratal visade jag ditt namn och sa att en riktig skytt hade gjort detta. Jag brydde mig aldrig om att ta reda på vem det namnet tillhörde.

Moreau korsade armarna.

— 14 år gammal, Renaud.

“Jag vet.

“Du stod under hennes namn medan du förklarade för henne att hon inte kunde närma sig honom.

Caron bugade på huvudet.

Camille räckte inte fram handen. Hon säger inte att det inte var en stor grej. För det var allvarligt. En ursäkt spolar inte tillbaka en offentlig förödmjukelse. Men hon behövde inte krossa honom mer heller. Morgonen hade redan gjort det.

“Du undrade vem jag var,” sa hon. Du frågade bara inte.

Den här meningen verkade träffa honom hårdare än poängen.

Träningen återupptogs efter pausen. Eldgivningen började igen. Men något hade förändrats på linjen. Lemaire rätade på sig mer. Löjtnant Sofia Ruiz, som fortsatte att lyfta huvudet efter varje slag, stannade längre bakom hennes optik. Till och med Caron talade mindre högt. Mindre att dominera. Mer för undervisning.

Vid middagstid gick Camille ensam fram till skylten. Under hans gamla partitur fanns en liten plakett som få lade märke till. Hon hade fått den tillagd flera år tidigare.

Det är allt. Här är vi.

Nedan, en dejt. Den vid Mathis Ferrands död.

Hon lade tummen på metallen. Att slå rekordet förde inte Mathis tillbaka. Att förödmjuka Caron reparerade inte kullen där hon inte kunnat läsa världen tillräckligt snabbt för att rädda sin observatör. Skivor är märkliga monument: alla ser numret, nästan ingen vet vad som är begravt under.

Moreau närmade sig.

“Var det din spanare?”

“Ja.”

“En bra?”

Camille log svagt.

“Den bästa.”

Hon gav inga detaljer. Han insisterade inte. Vissa män vet hur man respekterar en stängd dörr.

Senare tog Valette henne åt sidan.

“Vad vill du att jag ska göra med Caron?”

“Du frågar mig om jag vill att han ska gå?”

“Ja.”

Camille tittade på raden. Caron rättade till en trainees position, mindre brutalt än på morgonen.

En del av henne betydde att säga ja. Inte bara av hämnd. För att hon mindes att alla yngre versioner av sig själv behandlades som rollbesättningsmisstag av övermodiga män. Men hämnd blir farlig när den förkläs sig till ledarskap.

“Inte idag.

“Är du säker?”

“Nej.

Valette log.

“Bra svar.”

Nästa dag kom en soldat sent, glasögonen på sned, lånad utrustning, osäker hållning. Inget i honom liknade den idé en stressad instruktör har om en bra skytt. Caron såg det. Hans mun öppnades. Camille visste exakt vilken dom som skulle komma.

Sedan slutade han.

Verkligen.

“Vilken bakgrund har du?” frågade han.

Den unge mannen blinkade.

“Skjutit sedan jag var 12 år gammal, min chief warrant officer. 2 regionala titlar.

Caron kastade en blick på Camille och återvände sedan till soldaten.

“Då kanske jag håller tyst tills jag ser dig skjuta.”

Pojken lyckades med sin första perfekta serie.

Det var början. Inte en spektakulär konvertering. Folk byter sällan om i stora tal. De förändras i små avbrott av sina egna vanor.

Under de följande veckorna såg Camille Caron hålla tillbaka. Han bad om erfarenhet innan han dömde. Han lyssnade innan han klassificerade. En kväll kom han och hittade henne nära utrustningsrummet.

“Det är svårare än att bli avskedad.”

“Vad händer då?”

“Kom ihåg vad jag gjorde varje gång jag gör mig redo att göra det igen.”

“Det är därför du fortfarande är här.

“För att straffa mig?”

“Nej.

“Att förlåta mig?”

“Inte heller.”

Han rynkade pannan.

“Varför då?”

“För att du är användbar.” Du är en bra skytt, en bra instruktör, de unga lyssnar på dig. Den morgonen visade att man måste förstå vad som händer när de gör det.

Han förblev tyst.

“Du stannar för att nästa gång någon kommer utan att likna din idé om kompetens, vill jag att du luktar på morgonen innan du talar.

“Det är kallare än att bli rensad.”

“Nej. Att få dig ur vägen skulle vara enklare.

De blev aldrig vänner. Camille behövde det inte. Respekt kräver inte nödvändigtvis tillgivenhet.

Lemaire blev hans första riktiga projekt. Han hade talang, men sköt som om han var rädd att ett enda misstag skulle avslöja att han inte hade något att göra där. Hon installerade den en morgon på linje 1, skivlinjen.

“Skojar du?”

“Nej.

“Jag är inte redo.

“Ingen är det.

Hon lade sig bredvid honom med teleskopet.

“Hur vet du att vinden är ärlig?” frågade han.

Camille log trots sig själv. Det var en bättre fråga än vad många gamla rävar ställde.

“Vi vet inte.

“Det är inte lugnande.

“Verkligheten är sällan det.

Hon visade honom gräset, hägringarna, dammet, fanorna, vad huden luktar innan sinnet förklarar det.

“Du läser allt som finns tillgängligt. Sedan kommer en tid då sökandet efter mer information blir rädsla förklädd till förberedelse.

“Och där?”

“Där, vi går till anfall.