“Mycket väl. Lemaire, du spottar.
Den unge korpralen blev blek.
“Min överintendent?”
“Du har hört.”
“Ja, min chefsbefälhavare.”
Camille öppnade sitt omslag. Geväret fanns där, underhölls med nästan intim precision. Hon kontrollerade vapnet utan att skynda sig. Laddare. Cylinderhuvud. Optik. Anteckningsbok. Allt hade sin plats. Ordning lugnar händerna när hjärtat minns för starkt.
Lemaire knäböjde nära spot-down-siktet.
“Är du nervös?” frågade Camille.
“Lite, min chief warrant officer.”
“Så mycket bättre.” Nervositet påminner oss om att stunden räknas. Panik är när du låter henne bestämma åt dig.
Han nickade, fingrarna knutna om ratten.
Camille lade sig ner på mattan. Armbågarna hittade en gammal plats, som om kroppen hade behållit kortet. Pinnen mot axeln. Kinnet mot stödet. I optiken dansade målet på avstånd, förvrängt av värmen.
Och plötsligt var hon inte längre med i Canjuers.
Hon var 26 år gammal, låg i det torra gräset, med solen i nacken och Mathis Ferrands röst bredvid sig.
Mathis var hans observatör. Lång, nervös, alltid med hundörade deckarromaner i väskan. Han läste vinden som andra läste ett ansikte.
“Du slåss med din pistol, Camille.
“Jag slåss inte.
“Ja.” Även när du inte rör dig, rör du dig inte i ilska.
Hon hade hatat honom i tre veckor. Sedan hade hon anförtrott sitt liv åt honom.
Den dag de satte rekordet kom vinden från samma håll. Mathis hade viskat:
— En halv till vänster. Inte längre.
“Är du säker?”
“Nej.
Hon hade vänt huvudet mot honom.
Han hade log.
“Men jag har rätt.
Hon hade litat på honom. Blåset var av. Sedan en till. Men å andra sidan. Vid dagens slut hade det gamla rekordet fallit. De andra hade ropat, klappat händerna, pratat om ceremoni. Mathis låg bara på rygg, kepsen på ansiktet.
“Det är allt. Här är vi.
Det var hela hans sätt att fira.
Sedan slog ett annat minne Camille, som alltid bakom det första: en främmande kulle, rök, blod på hans handskar, Mathis hand sökte hans.
“Du är duktig, Camille. Det har du alltid varit. Låt dem inte minska dig.
Hon slöt ögonen i en halv sekund.
På linje 1, 14 år senare, hörde hon nästan hans röst.
“Vinden är ärlig.
Hans finger vilade på avtryckaren.
Lemaire viskade:
— Skrivaren klar.
Camillus dog. Världen krymper till ett mål, ett andetag och det lilla utrymmet mellan två hjärtslag.
Skottet gick av.
En sekund senare svarade metallen på avstånd.
“Rörd!” Lemaire ropade, rösten brast.
Hon beväpnade sig igen.
Andra skottet.
“Rörd!”
För det tredje.
“Rörd!”
Från och med den fjärde förändrades korpralens röst. Han skakade inte längre. Han krävde sanningen. Inget annat.
Camille sköt inte snabbt. Hastighet imponerar på dem som inte förstår precision. Mathis, å andra sidan, gillade konsekvens.
“Bygg samma hus varje gång,” sa han. Om du ändrar grunden för att sista skottet var vackert, spelar du tärning.
Så hon byggde samma hus. Armbågar. Naturligt stöd. Andas. Paus. Tryck. Metall.
Avstånden ökade. Vinden också. Det var här de begåvade skyttarna skilde sig från de solida skyttarna. De förstnämnda liknar säkerheter. De senare lär sig att arbeta när de saknar något.
Bakom henne tittade inte längre på en duell. De pluggade. Tempot. De små korrigeringarna. Lugn. Till och med Caron beordrade tystnad, han som organiserat showen.
Vid den sista landningen verkade målet sväva i den heta luften. Camille kände vinden i nacken. En förändring kom plötsligt, gräset lades längre ner på banan. En yngre version av den skulle ha rättat för snabbt, eftersom rörelsen ger illusionen av brådskande information. Mathis hade lärt honom tålamod.
“Jaga inte vinden.” Han vill göra dig känslosam.
Hon väntade.
Byen föll.
Bilden i optiken stabiliserades.
är.
Hon behöll den initiala korrigeringen. Skottet gick av. I ett ögonblick fanns bara avståndet.
Sedan kom klangen tillbaka, rent, nästan glädjefyllt.
Lemaire höjde huvudet.
“Rörd,” sa han, “mer försiktigt den här gången.
Tornradion sprakade.
— Rundturen bekräftar ren kurs. Och för dem som räknas överstiger poängen det visade rekordet.
Alla blickar vändes mot skylten. Camilles gamla tallrik hade just förlorat sin osårbarhet. Av Camille själv.
Kommendör Bertrand Valette steg ner från tornet. Stabil, över fyrtio, den sortens officer som är trött på stora demonstrationer. Han stannade framför kön.
— Chief Warrant Officer Camille Lenoir är faktiskt den utbildningsansvarige som efterfrågas för denna kurs. Cheferna hade fått informationen. Uppenbarligen läser inte alla uppgifterna.
Några rekryter tittade ner för att dölja ett leende.
Caron, för sin del, stirrade rakt fram. Hans ansikte sa att han fortfarande letade efter en plats att lägga bitarna av sin stolthet.
Han tog ett steg mot Camille.
“Min chefsbefälhavare.”
Hon väntade.
“Jag hade fel.
Tystnaden återvände.
Han svalde med svårighet.
“Nej. Det räcker inte. Jag såg någon jag inte kände och bestämde mig för att hon inte hörde hemma här innan jag ens frågade vem hon var. Jag sa det högt eftersom jag ville att eleverna skulle höra hur självsäker jag var.
