Hannah såg sig omkring i det trånga utrymmet. Det var en överlevnadskapsel, ja, men den var också en del av fartygets infrastruktur. Hennes far byggde aldrig något utan en “plan B”.
“Pappa berättade för mig hur det här systemet är kopplat,” sa hon tyst och började granska kablarna som löpte längs väggen. “Akterkupén installerades nära den primära rodermekanismen. Ser du den här panelen?” Hon pekade på en grå metallåda bultad mot bakväggen.
“Vad är det?” frågade Eli och försökte resa sig upp.
“Det är det hydrauliska styrservot till rodret. Pappa designade det så att man vid ett totalt strömavbrott kunde styra fartyget manuellt härifrån aktern. De flesta moderna fartyg har det avklippt eller borttaget, men det här är pappa vi pratar om. Han hatade moderna styrsystem.”
Hannah öppnade en låda under britsen och drog fram en verktygssats förvarad i en vattentät påse.
“Vad tänker du göra?” frågade Eli, vars ögon för första gången lyste av en strimma hopp.
“Kane styr fartyget i stormen. Han navigerar med nosen mot vågorna för att inte kapsejsa. Om jag kopplar bort bryggans kontroll över rodret… och låser fast rodret i en trettio graders styrbordsvinkel…”
“…så kommer fartyget att ställa sig på tvären mot de högsta vågorna,” avslutade Eli, ett blekt leende spred sig över hans ansikte. “De förlorar manöverförmågan. De kommer att tvingas skicka ut ett mayday-anrop, annars går de under.”
“Precis,” sa Hannah. “Och när kustbevakningen svarar på mayday-anropet, och deras helikoptrar anländer, då trycker vi på SOS-sändaren här inne. Vi lämnar skeppet från botten, plockas upp av helikoptern, och Kane överlämnas till rättvisan med byxorna nere.”
KAPITEL 6: Det sista draget
Medan Hannah metodiskt började montera ner den grå panelen, hörde de plötsligt ljudet av tung metall som slogs mot den inre dörren. Bang. Bang. Bang.
Kane hade inte gett upp. Genom det tjocka stålet hördes Kanes förvrängda, ursinniga stämma via fartygets interna PA-system som sprakade till liv. “Hannah! Jag vet att du är där inne med honom! Systemen registrerade att den yttre vattenlåsventilen öppnades. Ni är båda dödsdömda. Jag håller på att sätta en sprängladdning från fartygets gruvklareringsförråd mot dörren. Jag tänker blåsa ett hål i skottet och dumpa er båda i havet!”
Han bluffade inte. Kane hade utrustningen. Om han använde sprängämnen i fartygets buk under en storm riskerade han fartygets integritet, men han var uppenbarligen desperat.
“Hur lång tid behöver du?” viskade Eli och stirrade förskräckt på dörren där slagen fortsatte.
“Tre minuter,” sa Hannah och arbetade frenetiskt med skiftnyckeln från lådan. Hennes händer blödde över knogarna, men hon vägrade stanna. “Pappa hade kodat hydrualiken med färg… Röd, grön, blå…”
Hon fann rätt kabelhärva. Hon behövde koppla förbi Kanes digitala kontroll på bryggan och skapa en mekanisk kortslutning som låste rodret i en specifik position.
“Två minuter, Mercer!” ekade Kanes röst genom högtalaren. “Ni förstörde allt!”
“Hannah…” varnade Eli. Ljudet av metallborrar började sjunga mot dörrens fästen. De höll på att fästa sprängladdningen.
“Jag har den!” ropade Hannah över oväsendet. Hon slet isär huvudkabeln och pressade in den blå och den röda änden mot hydraulikens manuella ventil.
I samma sekund hördes ett mekaniskt skrik från fartygets inre. De massiva hydrauliska pumparna som styrde rodret tvingade båtens styrning hela vägen åt höger.
Uppe på bryggan kastades Kane handlöst över navigationsbordet. Meridian, som dittills hade kämpat med nosen stoiskt mot de rasande vågorna, girade plötsligt kraftigt och okontrollerbart. Vind och hav träffade nu fartyget rakt i bredsidan.
Ett fruktansvärt krängande ljud ekade genom skrovet. Fartyget lade sig ner. I akterkupén kastades Hannah och Eli mot väggen. Tyngdlösheten var total för en sekund, följt av det våldsamma slaget av stål mot vågorna.
Skeppet lade sig på fyrtiofem graders vinkel. Larmklockor, det gälla, öronbedövande ljudet av General Alarm, började ringa okontrollerat i hela fartyget.
Processen hade startat. Kane kunde inte styra. Fartyget tog in vatten över relingarna. Han var nu tvungen att utlösa en officiell nödsignal, annars skulle hans fartyg förlisa.
Hannah släpade sig fram till överlevnadspanelen vid britsen. Hon drog ner plasthöljet över den röda knappen märkt EPIRB – NÖDSÄNDARE. Den var helt fristående från fartygets system. Den skickade en oavbruten signal direkt till satelliterna för den amerikanska kustbevakningen.
Hon slog in knappen med knytnäven. Ett pulserande blått ljus fyllde rummet. Signal sänd.
“Nu då?” frågade Eli, vars andning var ytlig men vars ögon lyste av fasa.
“Nu gör vi oss redo att bada,” sa Hannah bistert. “För när kustbevakningen anländer, måste vi vara utanför den här plåtburken.”
Hon drog fram de två neoprenklädda överlevnadsdräkterna från skåpet. Så kallade “Gumby-dräkter”. Hon hjälpte Eli i hans, trots fartygets galna lutning. Hon drog på sig sin egen över våtdräkten.
De väntade. Tio minuter. Tjugo minuter. Fartyget krängde våldsamt, slagen från sprängladdningarna hade tystnat – Kane och hans män hade troligtvis fullt sjå med att undvika att drunkna uppe på däcket.
