Hon vägrade räddningsrepet—och öppnade sedan en lucka som skrämde översten

Det knackade hårt på dörren. “Fröken Mercer?” Kanes röst trängde genom dörren, förvrängd av stormens vrål utanför. “Kom ut. Vi behöver alla på bryggan. Det är inte säkert här nere.”

Han visste. Han hade upptäckt att fotot var borta.

KAPITEL 4: Överlevnadsinstinkt

Hannah slet upp dörren. Kane stod där med en tung skiftnyckel i handen. Briggs stod precis bakom honom, armarna korsade.

“Var är min bror?” fräste Hannah och ignorerade vapnet.

Kanes kalla mask föll omedelbart. Hans ansikte förvreds till ett hånleende. “Så du hittade lilla Elis hemlighet. Jag varnade honom för att rota i saker som är större än honom. Precis som jag nu varnar dig.”

“Du kan inte hålla honom där inne för alltid. Syret kommer att ta slut,” sa hon, hennes röst var farligt lugn.

“Exakt,” sa Kane cyniskt. “Han låste in sig själv med den manuella överstyrningen. Ett olyckligt designfel av din käre far. Vi försökte skära upp dörren från insidan av skeppet, men det stålet är designat för att stå emot explosioner. Så, vi väntar. Det har gått tre dagar. Han har förmodligen redan kvävts i mörkret. Och om han mot förmodan lever, dör han i natt. Och vet du vad det bästa är, Hannah? Imorgon kan jag dra upp luckan utifrån, slänga kroppen i havet, och historien förblir exakt vad den var: en tragisk drunkningsolycka.”

“Och jag då?” sa Hannah, hennes muskler spända likt en panters innan anfallet.

“Du led tyvärr av djup sorg. Det var därför du kastade dig överbord under stormen,” sa Kane och tog ett steg framåt och lyfte skiftnyckeln. “Ta henne, Briggs.”

Men Hannah var en kustbevakningssimmare. Hon hade tränat hela sitt vuxna liv i att brottas med panikslagna, dubbelt så stora män i rasande vatten. När Briggs gjorde ett utfall mot henne, backade hon inte. Hon tog ett kliv in i hans attack.

Hon fångade hans arm, använde fartygets plötsliga rullning åt babord, och kastade hela hans vikt över sin höft. Briggs kraschade brutalt in i plåtväggen med ett krasande ljud, slog huvudet i en ventil och sjönk medvetslös till golvet.

Kane ryggade tillbaka i chock, men lyfte vapnet igen. Hannah sparkade honom hårt i knäskålen, vilket fick honom att skrika av smärta och tappa balansen. Hon slösade inte en sekund. Hon trängde sig förbi honom och sprang uppför trapporna, ut mot det öppna däcket.

När hon slog upp ståldörrarna möttes hon av en vägg av vatten.

Stormen hade nått orkanstyrka. Vågor stora som trevåningshus tornade upp sig runt Meridian. Vinden tjöt som tusentals piskor och regnet piskade mot hennes ansikte likt nålar. Däcket var en skridskobana av saltvatten.

Hon började springa mot aktern. Hon var tvungen att nå vattnet. Den dolda luckan satt strax ovanför propellern, bara tillgänglig från fartygets utsida vid vattenlinjen.

“Stoppa henne!” hörde hon Kane skrika över stormens dån bakom henne. Fler besättningsmän kom springande från överbyggnaden.

Hannah nådde relingen vid aktern. Hon tittade ner i den svarta, kokande kitteln av vatten. Att hoppa här var självmord. Fartygets enorma propeller snurrade djupt där nere och skapade virvlar som kunde suga ner henne och slita henne i stycken.

Men hon hade inget val. Hon var tvungen att nå sin bror. Hon klättrade upp på relingen. Fartyget dök ner i en vågdal, aktern lyftes högt upp i luften.

Någonstans från det övre däcket stod Kane, nu haltande, och betraktade henne. Hans ansikte var blekt av raseri, men han tvekade. Ett ögonblick av pervers nåd eller kyla korsade hans sinne. Han drog ner en rulle med tjockt, gult räddningsrep från fästet och kastade ner den mot henne. Den tunga knuten landade klaskande bara några centimeter från hennes hand på den hala relingen.

Räddningsrepet var bara några centimeter från Hannah Mercers hand. Hon sköt bort det. Ovanför henne stod överste Richard Kane mot relingen och såg vågorna slå mot skrovet. Hans uttryck bar den välbekanta säkerheten hos en man som tillbringat hela sin karriär med att förvänta sig att order skulle följas. “Ta linan!” ropade han, men det lät mer som ett desperat försök att behålla kontrollen än ett erbjudande om räddning.

Men Hannah försökte inte bli räddad. Hon tittade upp på honom en sista gång. Hennes ögon lyste av en iskall beslutsamhet. Sedan hoppade hon.

KAPITEL 5: Nedstigningen

Kylan slog emot henne som ett fysiskt slag. Havet svalde henne hel och mörkret slöt sig omedelbart omkring henne. I flera sekunder visste hon inte vad som var upp eller ner. Vattnet slet i hennes kropp och virvlarna från de gigantiska vågorna hotade att dra ner henne i bråddjupet.

Men hennes träning tog över. Hon tvingade sig själv att inte andas in vatten. Hon öppnade ögonen. Saltet sved, men genom det mörka vattnet såg hon den enorma, mörka skuggan av Meridians stålskrov ovanför sig.