Några ögonblick senare kom Nathans yngre bror in med kaffe och en papperspåse från hennes favoritbageri i innerstaden.
Daniel Sterling var inte alls lik Nathan.
Om Nathan var sofistikerad, kall och imponerande, verkade Daniel på något sätt mjukare.
Snällare.
Även nu syntes en uppriktig omsorg i hans ansiktsuttryck, inte beräkning.
”Du försvann”, sa han tyst.
Claire tog tacksamt emot kaffet.
”Jag behövde vara ensam.”
Daniel nickade.
Sedan mörknade hans ansikte.
”FBI har lagt sig i.”
Claire tappade nästan koppen.
”Vad?”
”De kom till Nathans kontor för trettio minuter sedan.”
Hennes puls ökade.
”Det kan inte bara handla om otrogenhet.”
”Det gör det inte.”
Daniel tvekade.
Sedan sänkte han försiktigt rösten.
”Det går rykten om har Vanessa tänkte avslöja något.”
Claire stirrade på honom.
”Något?”
Daniel tittade bort mot fönstren.
”Ekonomisk brottslighet.”
Rummet kändes plötsligt kallare.
”Nathan skulle inte…”
”Du vet inte allt som Nathan gör, Claire.”
Det påståendet lade sig tungt mellan dem.
Eftersom det var sant.
Nathan skyddade sitt affärsimperium besatt.
Hela aspekter av hans liv förblev hemligstämplade bakom sekretessavtal, privata möten, krypterade samtal och stängda kontorsdörrar.
Claire hade tidigare intalat sig själv att det är så miljardärer gör.
Nu var hon inte så säker längre.
Daniel andades ut långsamt.
”Polisen förhörde Nathan i tre timmar.”
Claire tappade andan.
”Han…”
”Han säger att han lämnade Vanessa vid liv.” Claire blundade en kort stund.
Vid liv.
Det är ett så farligt ord nu.
Daniel satt tyst mittemot henne.
”Det är inte allt.”
Claire tittade upp.
”Vanessa var gravid.”
Allt inuti Claire stannade av.
Nej.
Nej, nej, nej.
Omöjligt.
Men Daniels tystnad bekräftade det.
Claire kände ett fysiskt illamående.
Själv i femte månaden av sin graviditet.
Och av allt att döma bar Nathans älskarinna också på hans barn.
Sveket blev plötsligt monstruöst och obegripligt.
Tårarna brände äntligen i Claires ögon för första gången under hela natten.
Daniel märkte det direkt.
”Claire…”
”Var hon gravid?”
Han nickade motvilligt.
Claire tittade instinktivt på sin mage.
Sedan viskade hon frågan hon fruktade mest av allt.
”Visste Nathan?”
Daniel svarade inte tillräckligt snabbt.
Och den tystnaden berättade allt för henne.
—
Vid middagstid hade reportrar helt omringat Sterling Tower.
Helikoptrar cirklade ovanför.
Aktiekurserna rasade i direktsändning.
Nathan Sterlings imperium förlorade miljarder varje timme.
Och någonstans inom polismyndigheten på Manhattan satt Nathan själv under utredning, medan advokater flög runt honom som skrämda hajar.
Claire övervakade allt som hände från hotellet.
I säkerhet.
I skydd.
Ensam.
Tills det knackade på dörren till hotellrummet igen.
Den här gången talade hotellsäkerheten först.
”Mrs. Sterling? Detektiverna skulle vilja be om lite av er tid.”
Claire stelnade.
Efter några ögonblick kom två detektiver in.
En äldre.
En yngre.
Båda utmattade.
”Mrs. Sterling… Sterling”, sa den äldre detektiven lugnt, ”jag är detektiv Alvarez. Det här är detektiv Monroe.”
Claire nickade försiktigt.
”Vi ber om ursäkt för besväret.”
”Ni är här på grund av Vanessa Cole.”
Ingen av detektiverna såg överraskad ut.
”Ja.”
Claire satte sig långsamt ner.
”Vad vill ni?”
Alvarez utbytte först en blick med Monroe.
Sedan talade han försiktigt.
”När såg du din man senast?”
Claire svarade ärligt:
”Runt halv fyra på morgonen.”
”And i vilket skick var han?”
Claire tvekade.
Den äldre detektiven iakttog henne uppmärksamt.
”Mrs. Sterling, det här är viktigt.”
Claire vände bort blicken mot de immiga fönstren.
”Han doftade av hennes parfym.”
Ingen av detektiverna reagerade.
”Erkände han att de var tillsammans?”
”Nej.”
”Men du trodde att det var så?”
”Ja.”
Monroe antecknade något i sitt block.
Sedan ställde Alvarez frågan som Claire fruktade mest.
”Har din man någonsin visat tendenser till våld?”
Claire svarade omedelbart.
”Nej.”
Alltför omedelbart.
Eftersom minnen plötsligt fladdrade förbi i hennes huvud.
Nathan hade en gång krossat ett glas med knytnäven under ett bråk med en affärspartner.
Nathan hade hotat en journalist privat efter att en artikel skadat Sterling Globals aktier.
Nathan hade lugnt sagt till en av cheferna:
”Om han förråder mig igen, förinta honom.”
Inte våld.
Men hänsynslöshet.
Alvarez märkte omedelbart hennes tvekan.
”Mrs. Sterling?”
Claire svalde tungt.
”Han har ett häftigt humör.”
Detektiverna var tysta.
Claire gned oroligt sin mage.
”Men Nathan skulle inte döda någon.”
Alvarez tittade noga på henne.
”Du verkar väldigt säker.”
Eftersom hon, trots allt…
Claire älskade honom fortfarande.
Och den insikten smärtade henne mest.
—
Den kvällen ringde Nathan Sterling slutligen från ett okänt nummer.
Claire svarade nästan inte.
Men hon svarade.
Först var det tyst i luren.
Sedan hördes hans låga röst.
”Är du i säkerhet?”
Claire skrattade bittert.
”Är det din första fråga?”
”Ja.”
I dag fanns det något annat i hans ton.
Inte arrogant.
Myra.
Okontrollerat.
Rädd.
”Du var otrogen mot mig”, viskade Claire.
”Jag vet.”
”Hon bar på ditt barn.”
Nathan tystnade.
Och plötsligt förstod Claire.
Han visste inte.
”Åh herregud”, flämtade Claire.
Nathan andades ut med darrande röst.
”Hon berättade för mig i går kväll.”
Claire blundade.
