Här är den andra och avslutande delen av berättelsen. För att ge dig en så djup och utförlig fortsättning som möjligt har jag expanderat på karaktärernas utveckling, dialogerna och den känslomässiga resan, äve

“Nej. Jag citerar dina handlingar”, svarade jag. “Du kom inte hit i dag för att be om ursäkt. Du kom hit för att du insåg att utan mig, finns det inget storslaget bröllop på en pittoresk vingård. Utan mig, finns det inget gratis hus värt 8 miljoner dollar att bjuda in dina snobbiga vänner till. Du kom för att försöka förhandla tillbaka din investering.”

Hans ansikte mörknade. Den polerade fasaden krackelerade och den underliggande arrogansen trädde fram i full dager.

“Du är precis så bitter och inskränkt som jag trodde”, fräste han. “Du sitter här ute i smutsen och tror att du är något, bara för att du har pengar från din döde man. Samantha försöker bryta sig loss från dig. Hon vill ha ett riktigt liv, i en riktig värld, inte vara fast i skuggan av en bondkvinna med storhetsvansinne.”

Han reste sig upp. “Du kommer att skriva över det där huset. Samantha har redan berättat att det var en gåva. Vår advokat anser att vi har ett starkt case för muntligt avtal och förväntansrätt. Vi ses i rätten om du inte överlämnar nycklarna.”

Jag log. Det var inte ett glatt leende.

“Min advokat hälsar att nyckeln du fick var symbolisk, en gest av god vilja, som jag nu har återkallat. Gåvan var villkorad av mitt godkännande. Och rätten kommer att skratta er ur salen.” Jag lutade mig tillbaka. “Är vi klara här?”

Greg stirrade på mig med hat i blicken. Han öppnade munnen för att kasta ur sig ännu en förolämpning, men plötsligt hördes ett ljudlöst gruskrossande bakom honom.

En andra bil hade kört in genom de öppna grindarna. En liten vit sedan. Det var Samantha.

Greg stelnade till. Han vände sig om precis när Samantha klev ur bilen. Hennes ögon var rödsprängda, men hennes hållning var spikrak. Hon gick fram till oss, och det fanns något i hennes blick som påminde starkt om Richard. En envis, orubblig styrka.

“Samantha, vad gör du här?” sa Greg, och hans röst förvandlades omedelbart. Han lät mjuk, beskyddande, nästan bedjande. “Jag sa ju att jag skulle sköta det här. Jag försöker fixa det din mamma förstörde.”

Samantha tittade inte ens på honom. Hon tittade på mig. “Jag parkerade utanför de yttre grindarna och gick sista biten. Men när grindarna plötsligt öppnades, skyndade jag mig hit i bilen. Jag hörde vad han sa, mamma.”

“Samantha, älskling…”, försökte Greg och sträckte ut en hand.

Hon ryggade tillbaka som om han bränts. Hon vände blicken mot honom, och jag såg hur det sista av illusionen föll från hennes ögon. Det var smärtsamt att bevittna, som att se någon vakna upp ur en djup, bedövande dröm bara för att upptäcka att huset de sovit i står i lågor. Men det var nödvändigt.

“Du kallade min pappa för en död man som lämnade pengar efter sig”, sa hon med darrande röst. “Du kallade min mamma för en inskränkt bondkvinna. Min mamma, som har arbetat tolv timmar om dygnet i decennier för att bygga det här stället. Som lät dig bo här. Som gav oss ett hem.”

“Jag var arg, Sam”, vädjade han. Hans panik var påtaglig nu. “Hon provocerade mig! Du vet hur hon är. Vi pratade ju om detta. Vi ska bygga vårt eget liv, bort från hennes kontroll.”

“Vårt eget liv?” ekade Samantha. “Med hennes hus? Med hennes pengar? Du vill inte ha ett liv oberoende av henne, Greg. Du vill ha hennes tillgångar, men du skäms för människan bakom dem. Och jag… jag lät dig göra det.” Hon slog händerna för ansiktet i en kvävd snyftning, sedan torkade hon snabbt bort tårarna.

“Jag åkte tillbaka till hotellet i förrgår, precis som mamma sa åt mig”, fortsatte Samantha, hennes röst växte i styrka. “Jag försökte prata med dig om oss. Om värderingar. Om respekt. Men allt du kunde prata om var hur vi skulle tvinga henne att skriva över lagfarten. Du spenderade hela natten med att maila advokater och din mamma om hur orättvist du blivit behandlad.”

Hon tog av sig sin förlovningsring. Diamanten, som hon en gång varit så stolt över, glittrade kallt i eftermiddagssolen.

“Det blir inget bröllop”, sa hon. Hon räckte fram ringen mot honom.

Greg stirrade på ringen som om den vore giftig. “Du kan inte mena allvar. Du kastar bort vår framtid för att din mamma är omöjlig?”

“Nej”, sa Samantha lugnt. “Jag räddar min framtid för att jag äntligen ser vem du är.”

Hon släppte ringen. Den landade med ett dämpat klingande ljud på träverandan och rullade in under min stol.

Gregs ansikte förvreds i vrede. Han insåg att slaget var förlorat. Utan att säga ett ord till, vände han på klacken, marscherade till sin bil, smällde igen dörren med full kraft och körde iväg. Däcken spann i gruset och lämnade djupa, fula spår i gången.