Jag tittade på skärmen. Drönarfilmen visade Beatrices svarta limousine lämna kyrkogården och styra mot raffinaderiet. Hon trodde att hon var segerrik. Hon trodde att hon var en gudinna.

“Evakueringen kommer inte att gå som planerat, Hayes,” sa jag och tog den tunga svarta Glock 19 han lämnat på metallbordet bredvid mig. Jag spände slutstycket och laddade en patron.

“Vad pratar du om? Caleb, sluta. Du är lagligt död. Du återhämtar dig från ett allvarligt trauma. »

“Jag börjar,” sa jag medan jag stoppade ner pistolen i hölstret och tog fram mina nycklar. “Hon tillbringade mitt liv med att behandla mig som ett spöke. Ikväll ska hon se en. »

Jag lade på, tystnaden i gömstället invaderade mig igen. På skärmen har GPS-punkten för kidnapparnas skåpbil försvunnit in i det underjordiska nätverket. Klockan hade slagit noll.

Kapitel 4: Lazarus gambit

Luften under det övergivna raffinaderiet var mättad av lukten av svavel, gammal olja och den stickande, skrämmande lukten av industriellt blekmedel.

Jag tog mig genom de svagt upplysta betongkorridorerna på undernivå 4, lutande mig tungt mot en stålkäpp som återfunnits i gömstället. Varje steg genomborrade mina brutna revben med en dunkande smärta, men denna smärta gav mig styrka. Det var den enda länken som band mig till landet.

Ovanför mig var det kaos. Dämpade explosioner och det ryckiga sprakandet av dämpad skotteld ekade genom hisschakten. Ranger Hayes och de taktiska enheterna stormade de övre våningarna, genomsökte de sanerade korridorerna med vita kakelplattor, arresterade svartmarknadsläkarna och de tungt beväpnade kartellvakterna som Beatrice anlitat för att skydda sin gås som lägger det gyllene ägget.

Men jag brydde mig inte om vakterna. Jag brydde mig inte om kirurger. Jag var på väg direkt till centraloperationssalen.

Blinkande röda blinkande ljus började aktiveras frenetiskt i korridoren och badade den underjordiska bunkern i ett infernalt, pulserande sken. Larm tjöt, ett öronbedövande mekaniskt skrik.

Jag sträckte mig efter de tunga förstärkta ståldörrarna till huvudoperationssalen. Det elektroniska knappsatsen var låst. Det är ingen idé att försöka hacka det. Jag tog av mig min stora stövel och slog på magnetfrigöringspanelen med all min kraft. Mekanismen sprakade och knakade och gav vika.

Ståldörrarna visslade upp.

Verket var en fläckfri mardröm, helt i rostfritt stål. I mitten var en ung latinamerikansk man, skräckslagen, bunden och kraftigt sederad. Hennes bröst hade redan desinficerats med jod, redo för det första snittet.

På andra sidan operationsbordet, instängda som råttor i en steriliserad bur, stod Beatrice och Preston.

Preston, hopkurad i sin rullstol, handen på bröstet, ögonen vidöppna av patetisk, gråtande skräck, kunde höra ljudet av Rangers som slogs i korridorerna bli högre och högre. Beatrice, å andra sidan, var själva sinnebilden av trängd vrede. Hennes hår, vanligtvis oklanderligt stylat, var ett kaos. Hon skrek i en mobiltelefon, hotade advokater, politiker, alla hon trodde fortfarande var i greppet om hennes smutsiga pengar.

En död tystnad lade sig i rummet när jag gick in genom dörren.

De röda blinkande ljusen från de blinkande ljusen bländade mitt ansikte. Jag var blek, svettig, käken täckt av ett mörkt skägg, operationsbandagen synliga under min öppna jacka. Jag lutade mig mot min käpp, min Glock vilade bekvämt på höften.

Beatrice var mållös. Hennes telefon gled ur hennes darrande fingrar och krossades på det blodiga kaklade golvet. All hans aristokratiska värdighet, all hans orubbliga arrogans, försvann från hans ansikte. Hon stirrade på ett lik.

“Du… du… Beatrice stammar, rösten brister, blicken pendlar mellan mitt bröst och mitt ansikte. “Jag såg dig. Du blödde ihjäl på bordet. »

Preston gav ifrån sig ett högt, hes flämtande och sköt bakåt sin rullstol tills den slog i väggen. “Ghost,” viskade han och hostade våldsamt. “Det är en fälla.”

Jag klev rakt in i ljuset, mina stövlar lämnade blodiga och dammiga spår på det orörda golvet. Med min fria hand rotade jag igenom min jacka, drog fram det tjocka läderinbundna kuvertet hon gett till Hayes och slängde det. Den kraschade vid hans fötter och öppnades abrupt. Två miljoner dollar i innehavarobligationer och bankkoder låg utspridda på plattorna, värdelösa papper indränkta i jod droppade från bordet.

“Jag är rädd att jag har ett starkare hjärta än du trodde, mor,” sa jag, min röst ekade över det kaklade golvet, kall och ihålig. Jag pekade spetsen på min käpp mot Preston, som hyperventilerade. “Och för tillfället är det den enda i det här rummet som inte ruttnar.”

Beatrice tittade på pengarna, sedan upp på mig. Insikten om vad jag hade gjort – sabotaget, frysningen av konton, razzian – slog henne hårt. Jag hade inte bara överlevt; Jag var arkitekten bakom dess totala förfall.

“Det var du som gjorde det!” fräste hon, hennes chock övergick i våldsam, rasande hat. “Du otacksamma och ynkliga parasit! Allt vi har byggt, Blackwells arv, har du förstört av svartsjuka på din bror! »

“Jag förstörde den för att du är ett monster,” svarade jag jämnt. “Och för att världen inte längre behöver Blackwell.”