“Hans bror behöver det där hjärtat i natt,” fortsatte hon, hennes röst ekade genom det gapande tomrummet i mitt brustna bröst. “Och ärligt talat… Preston är sonen vi verkligen älskar. »

Ranger Hayes såg ner på mig, hans väderbitna ansikte blandade sorgsen tillfredsställelse med intensiv brådska.

Han lutade sig över mitt öra, hans varma andedräkt mot min iskalla hud, hans röst knappt en viskning över andningsmaskens fräsande.

“Hon gav oss just det sista beviset, grabben,” viskade Hayes, med blicken fäst vid min. “Konspiration för mord. Korruption av en läkare. Livstids fängelse är garanterad. »

Han sträckte sig efter den centrala venkateteran som var kopplad till min hals.

“Men för att det ska hålla, Caleb, måste hela världen tro att du dog på det där bordet för tio minuter sedan.”

Hayes hand slöt sig om en tung spruta fylld med en grumlig vätska, som han riktade mot min infusionsport. Jag försökte skrika, men världen svängde runt på sin axel, monitorns pip blev en lång, kontinuerlig signal när mörkret slukade mig.

Kapitel 3: Spöket i Maskinen

Jag var en död man, sittande i ett säkert, dammigt, avskilt hem, mitt i de ödsliga vidsträckta västra Texas öknen.

Utomhus var värmen kvävande och kvävande, men inomhus surrade luftkonditioneringen högt och höll rummet svalt på 18 grader Celsius. Det enda ljuset kom från det blå skenet från sex högupplösta datorskärmar staplade på ett fällbart bord.

Jag satt i en billig snurrstol, min överkropp klämd av styva vita bandage, under stark medicin men vibrerande av kall och skrämmande klarhet. Den fysiska smärtan från mina brutna revben var ingenting jämfört med döden av den pojke jag var. Den här pojken dog på operationsbordet. Mannen som vaknade här, andades in en lånad luft som ett spöke, var helt annorlunda. Jag kände ingen sorg. Jag kände ingen önskan att bilda familj. Jag kände bara en isig och kalkylerad önskan att förstöra Blackwell-imperiet tegel för tegel.

På den centrala skärmen såg jag min egen begravning live, från en drönare på hög höjd.

Det var en praktfull affär, av en sjuklig prakt, påDallas Memorial GardensDen stängda kistan, fylld med femtio pund sand och övervakad av en rättsläkare som i hemlighet betalats av Hayes, täcktes med en bädd av vita liljor.

Jag zoomade in. Här är den. Beatrice. Hon bar en vacker svart slöja och, för fotograferna i den lokala pressen, torkade hon teatralt sina ögon, helt torra, med en sidennäsduk. Bredvid henne satt Preston i sin rullstol under ett svart paraply, mindre som en sörjande bror än en man irriterad över fukten.

Du har missat din lön, mamma,” tänkte jag och tog en långsam, smärtsam klunk av svart kaffe. Och nu är du utsvulten.

Jag vände min uppmärksamhet mot de intilliggande skärmarna. Under de senaste sjuttiotvå timmarna, som ett spöke, hade jag infiltrerat Blackwells säkra servrar från topp till tå. Jag hade tillgång till deras bankkonton, krypterade meddelandeappar och logistikprogramvara.

Jag såg deras imperium börja blöda.

Med bara några klick hade jag fryst tre av deras offshore-konton, vilket utlöste automatiska penningtvättsrevisioner. Jag hade subtilt ändrat leveransdetaljerna för deras kirurgiska utrustning som var avsedd för svarta marknaden, och skickade utrustning värd miljontals dollar till en tomt i Nebraska. Jag såg dem få panik live. De krypterade utbytena jag avlyssnade var hektiska. Beatrice tappade kontrollen.

Plötsligt visades en högprioriterad röd varning på min terminal.

Jag lutade mig framåt, hjärtat bultade. Jag hade satt upp en exakt algoritm för att upptäcka all medicinsk information om Prestons blodtyp och vävnadskompatibilitet. Jag dekrypterade det inkommande meddelandet på mindre än en minut.

Jag fick en rysning av rädsla.

Subjekt erövrat. Matchning bekräftad. Överför till subnivå 4 i raffinaderiet. Förberedelse av operationssalen klockan 23.00.

Eftersom mitt hjärta skulle ha krossats i den simulerade smitningsolyckan var Prestons biologiska klocka ur balans. Beatrice hade inte bara påskyndat sina planer; den hade kortslutit hela verifieringsproceduren. Hon var desperat.

Jag hackade mig in i kollektivtrafikens geolokaliseringssystem och hämtade GPS-koordinaterna till meddelandet. Det var en Blackwell Foundation-skåpbil som körde genom det fattiga området South Dallas. De hade kidnappat någon på gatan. En papperslös invandrare, någon vars försvinnande inte skulle kännas omedelbart, vars enda brott var att ha ett hjärta identiskt med min brors i förfall.

Operationen var planerad till ikväll i deras huvudsakliga underjordiska klinik, gömd under ett övergivet oljeraffinaderi i Blackwell, i stadens utkant.

De skulle slita ut en oskyldig person på mindre än tre timmar.

Jag plockade upp min engångstelefon, mina fingrar löpte över tangentbordet för att slå Hayes nummer. Han svarade på första signalen.

“Säg att du har något,” skällde Hayes, medan sirenylet ekade svagt i bakgrunden.

“Vi har en plats. Vi har ett offer,” sa jag med en röst lika fast som stål, utan minsta vibration. “Raffinaderikällare 4. De håller på att flytta donatorn. Vi går in i inhägnaden ikväll. »

“Jag kommer att mobilisera de taktiska enheterna,” säger Hayes. “Stanna där du är, Caleb. Vi ska ta ut offret och få tillbaka din mamma. Du gjorde din del.”